Tredje mannen...

... ovanligt bredbröstad på just den här bilden, men ändå på något mystiskt vis undanglidande, gäckande, kanske oansenlig och i alla fall ständigt i skuggan av Löw och Andy Köpke, han heter sen knappt fyra år tillbaka Hans-Dieter Flick. Förut hette han Hansi. Eller bara Flick.

Faktum är att jag minns honom rätt väl. Som spelare, alltså.

Han kom till Bayern München säsongen 1985/86, en fjunig nobody, 20 år och med ett förflutet i amatörklubben SV Sandhausen.
Bayern tränades då fortfarande av Udo Lattek och laget var stjärnspäckat, inte minst vad gällde defensiva spelare.
Veteranen Bernd Dürnberger hade precis lagt av, men framför legendariske Jean-Marie Pfaff fanns idel aktuella, före detta eller blivande landslagsspelare: Klaus Augenthaler, Norbert Eder, Hansi Pflügler, Breitners gamla städgumma Wolfgang Dremmler, dessutom den avhoppade DDR-liraren Norbert Nachtweih (spärrad på livstid från spel för annat land än Honeckerrepubliken) och den danske publikfavoriten Sören Lerby. Dessutom ett helt gäng extremt motiverade reserver, egna talanger från juniorlaget etc etc.

Otrolig, nästan omänsklig konkurrens för den blyga killen från landet. Trots allt blev det ändå sex inhopp i Bundesliga den säsongen.

När man kollar gamla samlaralbum från den tiden (Panini och andra) syns det tydligt att han efter ett år gör ett karriärsprång.
Första säsongen är han bara en suddig passbild, nåt som samlande småkillar ska klistra in i albumets nederkant där det finns lite plats över. Panini och de andra bildproducenterna vill liksom inte riktigt kosta på honom en riktig bild med klubbemblem och allt; det är som om alla räknade med att han snart ändå skulle vara tillbaka i SV Sandhausen.

Nästa säsong, däremot. 1986/87. Som skulle bli Latteks sista. Då är Hansi Flick, av samlaralbumet att döma, en integrerad del av laget. Bayern köpte visserligen Andy Brehme, men han var egentligen ingen riktig konkurrent - Flick spelade på högerbacken och Brehmes plats var ju ute till vänster. Snart visade det sig dock att Brehme, garanterat ordinarie vänsterback i landslaget, inte platsade på den positionen i klubblaget. Hansi Pflügler, hatad av motståndarna och älskad av fansen (båda kallade honom Rambo, men bara de senare uttalade det på ett påfallande ömsint sätt), vägrade lämna ifrån sig platsen och Brehme fick vackert flytta över till högerkanten. Det hindrar ändå inte Lattek från att ge Flick hyfsat med speltid, 19 matcher och hela fem i europacupen (där han dessutom stänker in ett mål mot Austria Wien).

Lite lik Philipp Lahm, särskilt på passbilden. Annars är det samma glesa fjunmustasch som var mode de åren: Olaf Thon åkte till Mexico 1986 med den där dubiösa skuggan över läppen och sen skulle alla tyska spelare som var det minsta up and coming ha en likadan. Även Raimond Aumann, Pfaffs konkurrent mellan stolparna, jobbade hårt på att få till den rätta blandningen av jovial bensinmacksföreståndare och lovande pärmvändare på försäkringskassan. Roland Wohlfarth likaså.

Om det nu var mustascherna eller om det var det trista, nästan komiskt pragmatiska spelet - själv orkade jag den säsongen inte följa Bayern. Inte ens den sista, absolut avgörande matchen pallade jag med att titta på: finalen i dåvarande vad-det-nu-hette-som-sen-blev-Champions-League. Sammanfattningen på de sena kvällsnyheterna visade hur Bayern gav bort ett (som de trodde) säkert 1-0 försprång till ett kvickt och tekniskt Porto, ett lag som hade allt Bayern inte hade. Vad gäller Flick var han med från start, men när Porto sen, inom loppet av tre minuter, vände matchen plockades han i den 82:a minuten av banan.



Det där var också slutet på epoken Lattek. För Bayerns räkning var åren med Lattek ambivalenta: man samlade massvis med titlar, men tynade spelmässigt bort i absolut avsaknad av idéer. Flick gjorde dinosauriefotbollen kanske detsamma, samarbetet med Lattek gav honom i alla fall två ligaguld och vinst i cupen 1986.

När säsongen på sensommaren 1987 blåstes i gång igen tränades Bayern plötsligt av en gammal ärkerival. Jupp Heynckes hade under alla år på 70-talet konkurrerat med Gerd Müller om att vinna skytteligan och efter den aktiva karriären hade han fortsatt som tränare i Mönchengladbach. Nu skulle han ta över Bayern. Få defensivspecialisterna, de som älskade att på hemmaplan försvara en 1-0 ledning mot Bochum, att spela attraktivt. De flesta trodde nog att han skulle misslyckas och det gjorde han också. Åtminstone till en början. Bremen och Köln drog ifrån i ligan, och Heynckes lade nästan allt krut på att offentligt stöta sig med de etablerade stjärnorna. Först var det Augenthaler som i evigheter skulle sitta på bänken. Sen gick det väldigt snabbt och syndabockarna var otaliga, deras namn skiftade ständigt; konflikterna spred sig likt ett virus genom alla lagdelarna och den ende egentlige vinnaren var... Hansi Flick.

Han återfanns nästan alltid i laguppställningen men aldrig på samma position. När Bayern slår Bremen hemma (2-1) är han högerback, mot Leverkusen agerar han klassisk sexa bakom Lothar Matthäus; ibland spelar han ute till höger på mittfältet, nån enstaka gång får han testa vänsterbacken och mot slutet av säsongen är han ofta bofast i mittförsvaret.

Tränarens permanenta konfrontationskurs med resten av laget leder till att Brehme och Matthäus skriver på för Inter. Glatt överraskad att det gick så lätt att få bort divorna letar Heynckes efter fler exempel att statuera: valet faller snart på målvakten Pfaff och mittbacken Norbert Eder. Båda ska bort - Eders bristande entusiasm inför de här nymodigheterna leder till att Flick allt oftare tar hans plats i startuppställningen.

Jag vill inte att det här ska låta tvetydigt. Det var absolut inte så att Flick var nåt slags opportunistisk nickedocka som fick spela för att han ställde sig in hos Heynckes. Han spelade av den enkla anledningen att han var hungrigare än de andra, till skillnad från Eder & co ville han fortfarande nånting, och han spelade bra. Nånstans den våren tar han definitivt klivet ut ur anonymiteten och blir en riktig spelare, ingen benånad tekniker kanske, men nån vars tacklingar man litar på. Det gjorde säkert ont att möta honom och det var liksom avsikten. Mustaschen var bortrakad för länge sen.

Nästa säsong blev lyckligare för Bayern, och för Heynckes.
Internt fortsatte utrensningarna likafullt. Nästa man till sjavotten var Norbert Nachtweih. DDR-flykting, kedjerökare, gärna sedd stamgäst på Münchens alla inneklubbar, dessutom Augenthalers rumskamrat sen många år tillbaka. (De låg tillsammans i sina sänger och kedjerökte, träningsläger efter träningsläger, och Heynckes gillade det aldrig riktigt.)

När Nachtweih fick nys om att han stod på svarta listan, att klubben planerade att sälja honom till Cannes, blev han för ett ögonblick sentimental. "Oss gamlingar är det fan ingen som bryr sig om längre", sade han till pressen. Varpå Heynckes bryskt kontrade med att "det är tur vi har Flick, hans självförtroende är det inget fel på."

Våren 1989 blommade han sen upp för fullt, Hansi Flick. Jag minns en match mot Bayer Uerdingen, det var i början av juni och Bayern hade redan vunnit ligan. Flick satt (för ovanlighetens skull) på bänken, men byttes in - som central mittfältare - i 67:e minuten. Den lite sega tillställningen stod då 2-0, motståndarna ville men kunde inte lyfta matchen, Bayern var nöjda med att slå ned på tempot i den kvava försommarvärmen. När domaren sen blåste av stod det plötsligt 5-0, Flick hade spelat fram till ett mål och, inom loppet av åtta minuter, gjort två stycken själv.
Sportsidorna svämmade över av lovord. Süddeutsche skrev att Flick spelade "som om det satt fem förbundskaptener på läktaren". Problemet var bara att Kaiser Franz redan hade gått hem. Beckenbauer hade lämnat Olympiastadion cirka fem minuter innan Flick byttes in. Vi, hans fans, räknade kallt med att det ändå bara var en tidsfråga innan han skulle bli aktuell för landslaget. Wolfgang Rolff, som också var en sån där allround defensiv slitvarg, var på väg ut ur truppen och knappast aktuell för VM 90, och Thomas Berthold såg man inte som något större hot. Just då, knappa elva månader innan biljetterna till Italien skulle bokas, var det liksom självklart att Hansi Flick skulle med på VM-resan.


Sen blev det ändå inte så. Bayern snubblade in i en minikris samma kväll som Berlinmuren föll.
Den 9 november 1989, detta historiska datum, var i verkligheten en råkall angelägenhet med regn i luften och lågt svävande dimmor över stadion när Stuttgart körde över Bayern med 3-0 i cupen.
Jag följde den matchen framför teven och Flick var faktiskt inte ett dugg bra, i ett håglöst, närmast desorienterat lag lyckades han till och med vara en av de sämre, vilset springande, hela tiden minst ett och ett halvt steg efter motståndarna på de väldiga ytor framför Bayerns straffområde som han var satt att vaka över men som den kvällen tycktes ändlösa - som Sibiriens vidder eller någon provins av kratrar på månens baksida.

0-3 i cupen blev två helger senare 0-4 borta mot Nürnberg i ligan.

Irriterad valde Heynckes, än en gång, att ta till standardreceptet: nämligen hota de etablerade spelarna med alla unga no names som tryckte på och ville in i startelvan. Flicks tragedi var att Heynckes tidigare utrensningar varit så radikala att det knappt fanns några spelare kvar från Lattek-tiden. Av de få som ändå fanns var han den med svagast standing, de andra var alla aktuella för VM och beskyddades (antog man i alla fall) av Beckenbauer personligen.

Dessutom var det inte bara en ung talang som slogs om Flicks plats i laget, utan två. Thomas Strunz, som de åren var absolut helgonförklarad av alla som följde juniorlandslaget och en viss Thomas Kastenmeier, som redan var fyllda 23 men gått den långa vägen, via amatörlaget, och aldrig fått nåt gratis och inte heller hade nåt att förlora och därför snart blev kult. Flick, däremot, hamnade mer och mer offside.

Köln, som tränades av Christoph Daum och hade kommande guldhjältar som Hässler och Littbarski i laget, högg honom direkt.
Jag minns hans sorti i maj 1990. En blomsterkvast före avspark, utbytt (under applåder) i den 78:e minuten. Det var vemodigt men ofrånkomligt. Man unnade honom framgångar och insåg att laget var så pass bra att han skulle haft problem att ens ta en plats på bänken. Ersättaren Strunz hade på några korta månader avancerat till en spelare som redan jämfördes med Rijkard, Effenberg och Laudrup var på väg in, och skamligt nog höll sig saknaden efter Flick inom rimliga gränser.

Gästspelet i Köln blev kort och bittert. Allt som allt hann han med 44 matcher och 1 mål. Han var ofta skadad, borta i perioder som bara blev längre och längre, och även om jag nu i laguppställningen upptäcker att han fanns med på planen när Köln den där underliga hösten 1990 (som i mitt minne domineras av återföreningen med DDR och Matthias Sammers, Thomas Dolls och de andra östtyska stjärnornas intåg i Bundesliga) spöade Bayern hemma med 4-0, så har jag inget minne av hur han spelade. Jag kan se de andra backarna och defensiva mittfältarna i Kölns lag, men inte honom. Där han borde vara, en jublande knytnäve i klungan av rusiga Kölnspelare, där är det bara blankt. Bortretuscherat. Gult kort fick han i alla fall - men det fick å andra sidan nästan samtliga som den eftermiddagen vågade sig innanför sidlinjen; Bayern fick till och med två röda och Köln ett.

Sista matchen spelade han den 19 september 1992 hemma mot Dortmund.
27 år gammal. Utbytt i 47:e minuten. Sen ridå. Skadorna ville aldrig läka och snart var han stämplad som Sportinvalide, som det så olycksbådande heter på tyska. På kort tid blev det sen mycket tyst om Hansi Flick. Man hörde aldrig nånting om honom och minnena av hans matcher bleknade fort. Bayerska nostalgiker fortsatte i åratal att älta vissa dribblingar på vänsterkanten undertecknade Wiggerl Kögl, en spelare som lämnat klubben samtidigt och av samma skäl, men Flick nämndes aldrig. Långt om länge kom han upp till ytan igen. Tränade Hoffenheim, dåförtiden fortfarande ett anonymt ängalag i tredje ligan. Sparkades så småningom, efter fem år, av klubbens excentriske ägare, en mångmiljonär som ville mer och det snabbt; men det började ändå gå rykten om Flicks taktiska kvalitéer; Trappatoni plockade honom till Red Bull Salzburg där han satt och kurade på bänken bredvid maestron Trappatoni och superdivan Lothar Matthäus. Han var mån om att hålla sig borta från alla mikrofoner och låta de båda andra sköta snacket. Spelarna gillade ändå att berätta för pressen att det var Flick som skötte den taktiska biten och att han gjorde det lysande.

När Joachim Löw sen plötsligt var chef och behövde en assistent föll valet genast på Flick. Jag var mer förväntansfull än förvånad. Det var lite som sent 80-tal med Bayern, det fanns namn som det glittrade starkare om, men Flicks värde var pålitligheten. Jag mindes dödsföraktande tacklingar på regntunga planer i november, och hur han sprang och sprang i UEFA-cup kvartsfinalen mot Heart of Midlothian våren 89 (en duell som nästan gick förlorad för att ingen annan hade lust att springa mot ett fånigt skotskt långa-bollar-på-Colquhoun-gäng).

Och nu sitter han där. Sen knappt fyra år tillbaka. Journalisterna får inte längre kalla honom Hansi utan bör, det klargjorde han under sin första presskonferens, välja det mindre kamratliga Hans-Dieter. Annars är han sig lik. Ljuset faller på de andra, han agerar i bakgrunden. Jag är övertygad om att den nu våldsamt accelerande föryngringen av landslaget, hela den friktionslösa integrationen av såna absolute beginners som Badstuber och Thomas Müller också är hans verk. Kanske framförallt hans verk. Nu ger han de unga den chans han själv aldrig riktigt fick.



Anno domine 1987. Flick, Matthäus, Pflügler.