Bochum har alltid haft en fantastisk publik och en läcker arena.
Ändå dröjde det tills september 1981 förrän den första landskampen spelades på Ruhrstadion. Det var VM-kval mot Finland, 7:1, tre mål av Rummenigge, två av Breitner. Fem år senare, i maj 1986, spelades en trött och trevande träningsmatch mot Jugoslavien (1:1) inför Mexico-VM; och därefter dröjde det ytterligare sju år innan Bochum fick sin tredje och, som det skulle visa sig, sista landskamp.
Matchen mot Ghana, i april 93, är faktiskt enda gången de båda länderna mötts.
Landslagstränare på den tiden: en viss Berti Vogts.
Andy Köpke stod i mål, Olaf Thon agerade libero, Kohler och Buchwald mittbackar. Som defensiva kantspringare hittar vi Stefan Effenberg (till höger) och Thomas Helmer (till vänster); Michael Zorc testades som balansspelare medan Matthäus och Uwe Bein hade mera offensiva roller på mittfältet; i anfallet bildade Klinsmann och Kalle Riedle radarpar.
I efterhand framstår den där matchen som symptomatisk för hela den frustrerande Berti Vogts-epoken. Ett bra lag, späckat med på pappret spännande spelare - som dock gärna skulle tilldelas roller som inte passade dem (Helmer) och som var specialdesignade för att beröva dem all kreativitet (Effenberg).
Stort fokus låg på att alla högt och tydligt skulle sjunga med i nationalsången; utmattade av denna kraftinsats saknade spelarna sen ork för att åstadkomma nånting alls i första halvlek.
Med Ghana var det annorlunda. De agerade extremt disciplinerat, låg och lurade på kontringar, tålmodiga och livsfarliga. Redan efter deras andra anfall låg bollen i nät bakom den olycklige Köpke. Då hade det gått 44 minuter och hemmapubliken, vana vid den magiske Darius Woszs tempodribblingar, stod upp och skanderade vad de tyckte om Vogts, framförallt vilka slags underordnade sysslor arbetsförmedlingen redan nästa morgon borde fixa fram åt honom.
I pausen byttes Ulf Kirsten in istället för Riedle; sen dröjde det ändå tjugotre minuter innan han kvitterade. Inom en minut gjorde Effenberg och Klinsmann varsitt mål och när domaren till sist blåste av stod det 6:1. Det hjälpte inte att publiken applåderade; dödligt förorättad såg Vogts till att inga fler landskamper spelades i Bochum.
Som sagt, de där 90 minuterna mot Ghana speglar nästan övertydligt åren med Berti Vogts. Blandningen av villrådighet, arrogans och mystisk utmattning i första halvlek - det var så Tyskland agerade i EM 92, VM 94 och 98. Den plötsliga uppryckningen, lättnaden när spelet flöt och målen radades upp fanns där hela tiden som en möjlighet men syntes bara glimtvis - i EM-kvalet 90/91, i EM 96, i en handfull betydelselösa träningsmatcher. Som den mot Ghana, april 1993.
Berti, vår man 20 cm ovan gräsytan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar