Matchen blåstes igång klockan 21:00, domaren var en Sovjetmedborgare vid namn Alexej Spirin och åtminstone meteorologiskt var det en av de mest dramatiska matcher Tyskland nånsin spelat. Det regnade oavbrutet, åskan som mullrade vid horisonten kom ömsom närmare, avlägsnade sig skenbart för att bara några minuter senare dundra loss sju millimeter ovanför Beckenbauers bistert koncentrerade ögonbryn; Lombardiets violblå kvällshimmel klövs av otaliga blixtar och på hedersläktaren huttrade Emiratets överste shejk som inför matchen lovat den spelare som gjorde första målet på tyskarna en lyxbil till ett värde av cirka en halv miljon kronor.
Utgångspunkten för Tyskland var ungefär densamma som i årets turnering. I första matchen hade man snurrat upp Jugoslavien, Matthäus hade gjort två lysande mål och efteråt hade truppen gästats av en hänförd Fritz Walter, som om och om igen förklarade att det här var det bästa tyska landslaget på åratal. Med andra ord, eufori men också höga förväntningar.
Jürgen Kohler var fortfarande lätt skadad och precis som i premiären spelade Uwe Bein istället för Littbarski.
I dag är både Bein och hans karaktäristiska trafikpolismustasch kanske inte direkt bortglömda, men ändå ljusår från en plats i alla imaginära drömelvor.Precis som Netzer hade han oturen att karriären igenom briljera på en position som var vikt åt honom i klubblaget men inte fanns i landslaget. Det lite märkliga med Tyskland är ju att man aldrig haft någon klassisk "10:a", åtminstone inte på det sättet som andra stora fotbollsnationer. Kanske kom Netzer närmast, under EM 72 - men det systemet, glänsande iscensatt i kvartsfinalen borta mot England, byggde i praktiken på ett slags job sharing där den förmenta 10:an (Netzer) ofta drogs tillbaka till liberopositionen medan denne (Kaisern, who else) tog över regin på det offensiva mittfältet. (Gungbrädet kallades principen.)
Alla senare centralt placerade, offensiva mittfältare har haft alla möjliga taktiska roller - mata anfallarna med djupledsbollar, agera släpande forwards, springa på andrabollarna etc. En riktig regissör har Tyskland, som sagt, aldrig haft. Efter Netzers drömturnering 72 togs han plats 74 av Overath. Sen fick vi Erich Beer, Hansi Müller, Paul Breitner; så småningom Lothar Matthäus och på den här sidan millennietröskeln Michael Ballack.
Alla har varit dominanta, målfarliga, enormt viktiga vad gäller den mentala biten; de har inte trippat omkring på gränsen till motståndarnas straffområde utan tvärtom ofta varit nere och rensat framför det egna - och hur tråkigt det tyska spelet än varit, så har den där centrale mittfältaren nästan alltid gjort sitt jobb och gjort det bra.
Men det som saknats har varit en Zidane. En riktig regissör. Någon som, när det är nödvändigt, trampar på bollen och väntar in öppningen, ser de fria ytorna ögonblicket innan de uppstått och styr spelet dit.
Under alla år som följde på Netzers sorti från landslaget kan jag bara se enda spelare som hade kunnat fylla den rollen: Uwe Bein.
Hemma i Eintracht Frankfurt gjorde han det perfekt. Den gången var uttrycket "hög lägstanivå" ännu inte uppfunnet, men det var precis detta han förkroppsligade. I match efter match; alltid befriad från de defensiva plikterna av den osjälviske Ralf Falkenmayer och med den nervige men inte obegåvade Andy Möller snett framför sig.
Beckenbauer skrev upp honom i sitt anteckningsblock och när journalisterna frågade, varför Bein än en gång lämnats utanför truppen svarade Kaisern mångtydigt: "Jo, men han finns ju på listan." Faktum är att han hann fylla 29 innan han äntligen fick göra sin landslagsdebut. Det var VM-kvalet mot Finland, 4 oktober 1989, Westfalenstadion. Efter ett futtigt 1-0 i paus tröttnade Beckenbauer, tog ut Hässler och bytte in Bein. Matchen vanns med 6-1 och hädanefter var han inte bara en del av truppen, i rangordningen hade han avancerat till nummer 11, 12 eller 13. Wackelkandidat, kallas en sån spelare på tyska; han som står först på tur att plockas ut eller bytas in, allt eftersom.
Och trots konkurrensen bland offensiva mittfältare (Hässler, Littbarski, Möller, i någon mån Olaf Thon) gjorde han det alltid bra, Uwe Bein.
Det enastående lugnet, den rofyllda blicken fram mot anfallarna eller ut mot kantspringarna, drömpassningarna som journalisterna gärna kallade: dödliga, allt detta tog han med sig från klubblaget och applicerade framgångsrikt under sina inhopp för Beckenbauer. Regissörsrollen fick han ändå inte; den var vikt åt Matthäus och Matthäus var vid den här tiden närmast ett slags mittfältslibero som gärna skulle hämta bollen hos de egna mittbackarna och sen driva den upp mot mittcirkeln och därifrån slå långa bollar mot sina polare från Inter, Klinsmann eller Brehme. Det ledde till att Bein hamnade lite för nära vänstra sidlinjen och där fanns redan Andy Brehme.
Jag uppskattade honom enormt och ville alltid se honom i startelvan, samtidigt var det ju uppenbart att han ofta blev överflödig. Han såg Matthäus komma och retirerade då höviskt till nån zon där han inte var i vägen och ändå spelbar. Mot Emiratet gjorde han sitt enda mål i VM. Snart var han likväl tillbaka på bänken igen.
Som sagt, han platsar tyvärr inte i någon drömelva. Och ändå var han det tidiga 90-talets tyske Zidane. Synd att han aldrig riktigt fick visa det.
Matchen mot Emiratet bjöd utöver ovädret på en rad läckra mål. Völler var i sitt livs form och Klinsmann hade mognat rejält under sitt första år i Inter. Man anade att någonting stort var på väg att växa fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar