I dag saknades han under hela matchen, Michael Ballack.
Jag tycker att Tyskland spelade osäkert, trevande, nervöst och krampaktigt; det sorgliga är ju att allt detta ofta ser ut som nonchalant slarv. De är inte okoncentrerade, tvärtom, men när man vill så mycket går väldigt få passningar fram.
Anfallet började piggt medan försvaret såg mer än lovligt svajigt ut; efterhand som matchen fortskred stabiliserades den egna defensiven medan det framåt framförallt var slumpen som agerade spelfördelare.
Efter tre spelade matcher kan man sammanfatta:
1) Tyskarna är ett av turneringens bästa lag - i medvind. När bollen rullar som den ska drabbas motståndarnas fyrbackslinje snabbt av akut sjösjuka. (Australiens Craig Moore har fortfarande inte återhämtat sig.)
2) Mot motståndare som inte låter sig stressas av Podolskis och Müllers kantlöpningar och som lyckas stänga de fria ytorna, börjar spelet alldeles för lätt att hacka. Det är då det märks att laget är ungt och saknar rutin. Och det finns ingen Ballack som i det läget med sin suveränitet och sitt lugn både kan kyla ned nervositeten och samtidigt piska upp motivationen.
3) Det märks också att tyska spelare inte sörplat i sig den här 4-2-3-1 taktiken med modersmjölken. Man jobbar med den, man gillar idén att ömsom leka Barcelona, ömsom 90-talets himlastormande Ajax - men ibland ser det fortfarande ut som en maskerad. Som om spelarna tänkte att det visserligen är kul med lite omväxling, men snart blåser tränaren i sin pipa och då kör vi långa bollar på Horst Hrubesch igen, det är ändå det som funkar bäst.
Manuel Neuer - hamnade fel på åtminstone två hörnor. Ovant att se honom så osäker. Receptet är att spela sig in i matcherna, det kan han, och mot Ghana såg han stundom ut som sen en sentida inkarnation av Den Siste Tyske Liberon, kejserligt spatserande utanför det egna straffområdets yttersta gräns. De långa, blixtsnabba och otroligt precisa utkasten - som man är bortskämd med från Bundesliga - snålar han fortfarande med. När han trollar fram dem ur rockärmen har Tyskland ytterligare ett kontringsvapen.
Philipp Lahm - tillsammans med Schweinsteiger bäst i laget. Felfri defensivt, höll resolut vakt vid bortre stolpen på den farligaste hörnan, och löste brännheta situationer med en beslutsam stortå. Ville mycket offensivt i första halvlek men hämmades av anfallarnas orörlighet.
Per Mertesacker - missnöjd med att ingen tycks sakna hans gamle vapendragare Metzelder ägnade han de första tjugo minuterna åt en privat hyllning till kompisen. Visst var det en perfekt imitation: den klumpiga bollmottagningen, det halkande steget, de vidöppna ytorna. Sen tröttnade han på kloningsbaletten och var, särskilt i andra halvlek, lika robust och resolut som vanligt. Mot England får han gärna finslipa timingen på Schweinsteigers hörnor.
Arne Friedrich - agerade suveränare än Mertesacker. Gör i princip ingenting offensivt och vägrar konsekvent slå några passningar ut mot Podolskis vänsterkant. Ändå en av de bättre på planen: effektiv och minimalistisk.
Jerome Boateng - togs under eftermiddagen överraskande in i laget av Löw, som ville bevisa att kritiken mot Badstuber är orättvis: Boateng är inte ett dugg bättre. Hade problem bakåt, både i markeringen och i positionsspelet. Sökte kompensera detta genom sporadiska offensiva raider. Sprang då rätt, fick bollen och glömde i det ögonblicket vad han egentligen tänkt göra. Faktum kvarstår: västerbacken är Löws Akilleshäl och bättre än så här blir det nog inte.
Bastian Schweinsteiger - gjorde sitt bästa för att ersätta Ballack. Enormt viktig för defensiven. Alltid framme och på hugget så fort Ghana på allvar hotade. Om medspelarna vill dra nytta av hans kreativitet måste de avlasta honom mer.
Sami Khedira - jag vet inte om han gömmer sig eller om det bara är så att spelet flyter förbi honom. Sprang mycket men blev långa stunder för osynlig. Hans dubbelroll är svår: enligt anvisningarna ska han både sekundera Schweinsteiger bakåt och väggspela med Özil när Tyskland går på anfall. Nu hittade han aldrig den balansen och blev för tam framåt och för obeslutsam bakåt. Mystiskt också att han i landslaget är så mycket sämre på huvudspelet än hemma i Stuttgart.
Thomas Müller - påläggskalven som i början av säsongen mentalt ställde in sig på att se Bayerns samtliga matcher från läktarplats. Nu blev det tvärtom: han har spelat oavbrutet sen i augusti. Det börjar märkas. Benen är trötta, tankarna inte lika kvicka som vi vant oss vid. Snabbheten har han ändå kvar; mot England blir den viktig. Och - det var han som serverade Özil den målgivande passningen.
Mesut Özil - bäst i den tyska offensiven. Är i Sydafrika för att försöka motbevisa den trista tesen att den som skapar mycket också sumpar mycket. Det som definitivt ser lovande ut är de gigantiska ytor han täcker över. Med sina löpningar ut mot kanten breddar han spelet och visar kollegorna att det går att byta positioner med varandra. Den dag de också fattar detta och börjar gilla idén kommer Tyskland att göra många mål.
Lukas Podolski - vad heter Fremdkörper på svenska? Långa stunder ser han ut som en sån där sommarlovsbrasse som är i Sverige för att träna med en allsvensk klubb och spela träningsmatch mot nåt byagäng. Tyskland behöver honom men han är på inget sätt integrerad i laget. Inga bollar söker sig ut till hans kant och till skillnad från Özil signalerar han aldrig att han är pigg på några oväntade rockader. En ljuspunkt är att han börjat ta större ansvar defensivt.
Cacau - började piggt och bleknade sen förvånansvärt fort. Allt annat än en klassisk target player vill han egentligen ha en anfallare framför sig, någon i vars kölvatten han själv kan agera. Sprang rätt några gånger och drog då upp löftesrika ytor bakom och mellan Ghanas mittbackar. Med rätta frustrerad när han insåg att polarna inte hade nån som helst tanke på att själva löpa in i de ytorna.
Pjotr Trochowski - bra alternativ till Müller. Utmanade och dribblade mer än en gång bort den redan tröttsprungne vänsterbacken. Farlig när han skär in, sökte på ett sätt som såg lovande ut ett skottläge som aldrig kom. I slutändan åstadkom han kanske inte så värst mycket, men intuitionen säger att han kan få mer speltid mot England.
Marcell Jansen - för offensiv för att få spela från start stormade han in i ett försök att väcka liv i den slumrande vänsterkanten. Gjorde några löftesrika rusher men insåg snart att dessa var parodiskt osynkade med Podolskis makliga skritt. Sparade därefter alla ambitioner till tröjbytet och publikvinkningarna.
Toni Kroos - kom in i en defensiv roll som inte är hans när alla redan knappade på sina iphones för att kolla resultatet Serbien-Australien.
Joachim Löw - ställdes inför ovana problem. Trots Mertesackers inledande tafflighet, trots Boatengs uppenbara nervositet fungerade defensiven. Försvarsspelet vid hörnor måste förbättras, i övrigt fanns färre fatala ytor bakåt än i det förflutna. Offensiven, däremot. Löw borde ha reagerat, kanske redan i paus, på att ingen i trojkan Müller-Cacau-Podolski var beredd att förflytta sig särskilt mycket. Jag skulle ha tagit ut Cacau, flyttat upp Podolski på topp och bytt in Kroos på vänsterkanten. Mot England är Klose hursomhelst tillbaka. Problemet Podolski kvarstår. Han är för bra och för viktig för att petas - men mot England måste man ha elva man på plan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar