1. Schweden - Deutschland 3:1, VM 1958.
Mittbacken Erich Juskowiak, med det pacifistiska smeknamnet Hammaren, sablar ned Kurre Hamrin i 59:e matchminuten. Den velige ungerske domaren, ytterst ovillig att unna tyskarna ens den minsta lilla frispark, springer triumferande fram och signalerar att det är slutspelat för Juskowiak. Varpå denne börjar storgråta, vägrar lämna planen och så småningom får bogseras över sidlinjen av de sammanbitna sekundanterna Hans Schäfer och Fritz Walter. Tränaren Sepp Herberger vänder demonstrativt bort blicken och vid banketten samma kväll ville ingen sitta bredvid honom. Hammarens fall blev tungt. Kort efter incidenten på Nya Ullevi stormade han i en ligamatch för Fortuna Düsseldorf upp på läktaren för att nita någon som visslat ut honom. Dog av hjärtinfarkt när Boris Becker spelade Wimbledon.
2. Mexiko - Deutschland 1:4, VM 1986.
Kvartsfinal mot värdnationen. Paralyserad av stundens allvar, lamslagen av de insikter som drabbat honom under videoanalysen av matchen Irak-Mexico
(0-1) inser Beckenbauer att det krävs tre mittbackar (drei gelernte Vorstopper) för att stoppa den himlastormande motståndaren. Valet faller på Karlheinz Förster, Norbert Eder och Ditmar Jakobs. Matchens första riktiga målchans är en tysk frispark i den 32:a minuten. Klaus Allofs sätter den precis över ribban. Högerbacken Thomas Berthold grips så småningom av medlidande med publiken. Som kompensation för att allt spel äger rum kring och vid mittcirkeln ser han till att åtminstone sätta färg på matchen genom ett rött kort. Efter 120 minuter står det fortfarande noll-noll. Tyskland sätter sina straffar, Toni Schumacher kniper två mexikanska. Frågan är om Tyskland nånsin spelat mindre attraktivt.
3. Reservmålvakt - Landslagstränare 0:1, VM 1986.
Att Schumacher höll två straffar mot Mexico imponerar inte på reservmålvakten Uli Stein. För honom är det uppenbart att Beckenbauer tar ut laget enbart på gamla meriter och lika uppenbart att om det fanns nån tillstymmelse till rättvisa, då är det ju han som ska stå. Frustrerad ligger han på sin hotellsäng och ägnar sig åt mental voodoo. Han finkammar Beckenbauers hela karriär på jakt efter sprickor i den perfekta fasaden, omanligt beteende, löjeväckande inslag. Till sist, i ett ögonblick av euforisk skadeglädje, finner han vad han söker: ett svartvitt fragment från reklamfilmens barndom, en blyg och nästan parodiskt tafflig Kaiser som rekommenderar sina landsmän att också konsumera pulversoppan Knorr. Upprymd av tanken på en lyckad palatsrevolution skyndar sig Stein att påminna lagkamraterna om reklamsnutten. Kännetecknet för de sammansvurna ska vara förkortningen SK. Det betyder Suppenkasper (Soppkaspar) och är den nedlåtande beteckning som Stein hoppas att alla hädanefter ska kalla Kaisern för. Planen misslyckas, inte ens de egna lagkamraterna i Hamburger SV tycker att det är en bra idé att spela semifinal mot Frankrike utan Schumacher mellan stolparna. Medan Stein, ensam och utstött, flyger hem över Atlanten tar sig Tyskland till final. Fyra år senare försökte Beckenbauer själv få Uli Stein benådad och med i truppen till Italien-VM; fotbollsförbundet sa blankt nej.
3. Deutschland - Niederlande 2:1, VM 1990.
Åttondelsfinal på Giuseppe Meazza i Milano. Två lag som känner varandra utan och innan. Chansen att nåt slags ömsesidig sympati plötsligt ska uppstå är obefintlig redan före avspark. Tyskarna lurar på revansch för EM-semifinalen två år tidigare (då den blide Ronald Koeman bytte tröja med Olaf Thon bara för att sekunden senare låtsas torka sig i röven med det intet ont anande klädesplagget); holländarna är lite småpurkna över att bara ha hamnat tvåa efter Tyskland i den gemensamma kvalgruppen till VM. Hårt, taktiskt präglat spel. Efter lite drygt 20 minuter får tyskarna till ett anfall som i slutändan bara leder till inspark men ändå ser lovande ut. Völler joggar ut ur straffområdet när en viss Frank Rijkaard plötsligt sluter upp vid hans sida och, förmodligen i avsikt att testa kvaliteten på Völlers permanentfrisyr, skickar i väg en försvarlig laddning saliv mot Rudis guppande lockar. Domaren är en visionär natur från Argentina. Han vet redan att Maradona kommer att gråta efter finalen och likaså vet han att Tyskland kommer att vinna hela turneringen efter att Völler filmat sig till en straff. Det är därför båda åker ut, Rijkaard och Rudi. Rätt ska vara rätt.
4. Frustrerad mittfältsregissör - Landslagstränare 0:1, VM 1994.
Till VM i USA kom Tyskland med ett halvt dussin spelskickliga mittfältare. Matthäus var visserligen omskolad till libero, men om de offensiva, spelgestaltande rollerna på mittfältet konkurrerade Sammer, Hässler, Andy Möller, Mario Basler och en spelare från italienska Serie B: Stefan Effenberg. Media gillade inte uttagningen av honom, men Berti Vogts stod på sig: även om Effe spelat i Honduras fjärde liga hade han haft sin VM-koffert packad och klar. Kruxet var dock att Effenberg var påtänkt för en roll som defensiv kantspringare. En Briegel för 90-talet: högerback när motståndarna anföll, högt upp på plan vid eget bollinnehav. I sista matchen i gruppspelet väntade Syd-Korea på Cotton Bowl i Dallas. 3-0 efter 35 minuter krympte i den skoningslösa värmen till 3-2; i ett utpumpat, oinspirerat lag var Effe en av de sämsta. Med en kvart kvar att spela bytte Vogts ut honom. När han gick av planen möttes han av illvilliga busvisslingar från de egna fansen. Han gav dem fingret. Vogts hade i smyg reserverat två flygbiljetter hem, in blanco, lagom till åttondelen. Nu skrev han Effenbergs namn på den ena och vaskade fram en lämpad fångvaktare som skulle följa på planet. Bild-Zeitung (eller om det var Stern, jag minns inte längre) hade också planerat strategiskt och bokat en lyxsvit i centrala Dallas för den händelse att nån tysk spelare kände för att "tala ut" om den dåliga stämningen i truppen. Effe kände definitivt för det. Han blev kvar ytterligare en månad i USA, solbränd och hånflinande.
5. Deutschland - Kroatien 0:3, VM 1998.
Äntligen ett VM som tjusade massorna. Stjärnorna virvlade förbi, i match efter match: Zidane, Ronaldo, Overkamp, cool Britannia med Beckham och Owen, Danmark med bröderna Laudrup, det tappra Paraguay, Kroatien med legender som Robert Jarni, Zvonimir Boban och Davor Suker i sitt första VM nånsin. I princip alla de stora lagens tränare hade filat på spelsystem och bemödat sig om att hitta offensiva taktiska varianter. Men inte Tyskland. Berti Vogts hade ringt alla från guldlaget 1990 och efter viss tvekan hade de osäkrat rullatorerna, bokat färdtjänst och blivit forslade till den franska sommarens violblå skymningsdimmor. För att i nån mån få ned snittåldern på truppen fick även Christian Wörns följa med. Han var den prototypiske tyske mittbacken. Precis som Karlheinz Förster och Jürgen Kohler hade han börjat karriären i Waldhof Mannheim, tränad av den hårdföre Klaus Schlappner som på sin fritid var aktiv medlem i det högerextremistiska partiet NPD. Åttondelsfinalen dömdes av en ambitiös men lite nervig norrmann vid namn Rune Pedersen. Även för honom var det ett stort VM. Gula och röda kort blixtrade till i solskenet och rättvisan var som alltid blind. Världsstjärnor som Zidane, Desailly och Laurent Blanc åkte på utvisningar, Ariel Ortega, Beckham, Kluivert, en vilt protesterande trio från Kamerun och otaliga andra. Före avspark mönstrade Pedersen de tyska dinosaurierna. På nåt sätt var det taskigt att dela ut kort till veteraner som Kohler, Hässler, Klinsmann eller Bierhoff; det var ju så uppenbart att matchen mot Kroatien ändå var slutstationen på vägen mot ättestupan. Wörns, däremot. Hockeyfrilla, utputande armbågar - en perfekt kandidat. Pedersen lät honom hållas i 40 minuter, sen blev det sorti. Jag minns lättnaden vi alla kände när han småtjurigt lämnade plan. För några ögonblick föreföll det ändå lättare att slå Suker & co med tio man än med komplett lag, inklusive Wörns. Sen gjorde Jarni 0-1 och förödmjukelsen tog sin början.
6. Kamerun - Deutschland 0:2, VM 2002.
Sista matchen i gruppspelet. Jourhavande kortviftare: Antonio Jesus Lopez Nieto från Spanien. I första halvlek strök ett distansskott från Bernd Schneider dödligt nära Kameruns ribba, annars var det spel mot ett mål: Oliver Kahns. Carsten Ramelow hade tilldelats det tvivelaktiga uppdraget att i ett tremannaförsvar agera ett slags mellanting mellan konventionell mittback och Den Siste Tyske Liberon. Han löste det på sitt eget övertygande sätt: inom loppet av tre minuter lyckades han dra på sig två gula kort och då återstod fortfarande femtio minuter kvar att spela. Völler, lite av en expert på området tyska utvisningar i VM, anade att Ramelow snart riskerade att få sällskap i duschrummet och tog för säkerhets skull ut den varnade centerbuffeln Carsten Jancker i paus. Det blev inhopparen Marco Bode som sen något överraskande vände matchen; frispelad av Klose dök han upp framför Boukar Alioum i Kameruns mål och satte 1-0 med en iskyla ingen trott honom kapabel till. Vid det laget hade domaren redan släppt själva matchen och jobbade istället hårt på att vifta sig in i rekordböckerna. Efter nittio minuter stod det 6-6 i gula kort och 1-1 i utvisningar. För tyskarna skulle en av varningarna få konsekvenser. Om inte Ballack dragit på sig ett gult kort här hade varningen i semifinalen inte spelat någon roll och då kanske finalen... Men det är en annan historia. Kamerun tränades för övrigt av en gammal Bundesligalegend, Winnie Schäfer. Hans frisyr var objektivt sett inte bättre än Wörns men föreföll ändå långt mindre provocerande.
7. Deutschland - Argentinien 5:3, VM 2006.
Kvartsfinal, VM på hemmaplan. Det ironiska med denna repris på två tidigare finaler var att Tyskland inte drog på sig någon utvisning under själva matchen - trots att det förmodligen hade varit befogat att köra ut den ene eller andre - men att FIFA i efterhand bestämde sig för att stänga av Torsten Frings för att denne hamnat i vägen för bänknötaren Cufres amoklöpning efter att Tyskland vunnit på straffar. Hursomhelst, de första fem minuterna bjöd på en kavalkad av hämningslösa tyska råheter. Klinsmann kallade spelstilen forechecking; i verkligheten handlade det bara om att dela ut blåmärken och lömskt svidande köttsår. Podolski drog på sig den första varningen redan efter tre minuter. Märkligt nog fungerade taktiken. Tyskland var överlägset - i cirka sexton, sjutton minuter. Sen började argentinarna också fälla ut armbågarna och matchen urartade till nåt slags stop and go nära mittcirkeln. Frispark, försök till dribbling, ny frispark. Inte helt orättvist tog Riquelme & co så småningom ledningen. Ärkeängeln Miro Klose, under alla år fram till matchen mot Serbien oskulden själv och kroniskt höjd över alla misstankar, satsade i det läget på att stånga in både bollen och Argentinas målvakt. Konsekvensen blev att motståndarna fick byta målvakt, vilket efter det tyska kvitteringsmålet och förlängningen ledde till att Tyskland vann på straffar. Jens Lehmann knep två, inbytte Leo Franco ingen. När spelarna redan var på väg bort från plan greps som sagt Cufre av en obändig lust att få i gång ett masslagsmål och eftersom FIFA gjorde bedömningen att Frings också gillade den idén saknade Tyskland sin kanske viktigaste spelare i semifinalen mot Italien. Det gick som det gick. Beckenbauer hade rätt som 86 vägrade att peta straffhjälten Schumacher; att Klinsmann inte satte in Oliver Kahn mot Italien var däremot tjänstefel och kostade oss guldet.
8. Deutschland - Serbien 0:1, VM 2010.
Som sagt, länge var han sakrosankt, Miroslav Klose. Nu fick han de båda kort han borde ha fått nån gång under senvintern när Bayern mötte Fiorentina i CL. Det är hursomhelst inte hans utvisning som hotar Tysklands fortsatta framfart utan varningarna på Lahm, Khedira och Schweinsteiger. Det är tur att vi slipper England i åttondelen; mot USA eller Algeriet kan man med fördel spela Wörns och Juskowiak på det defensiva mittfältet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar