Deutschland vs Portugal oder Die Zigarette danach

För evigheter sen, i ett annat sekel, under någon av de skimrande nätter som var nittiotalet, Berlin och vår förbivirvlande ungdom, stod vi i en konsertsal, förmodligen Tempodrom, och lyssnade på schlagerduon Rosenstolz:

Die Zigarette danach und der Sekt davor
und der Kuss mittendrin
das kann nicht alles sein
die Zigarette danach und was man halt so sagt
der Rauch zerstört das Spiel
und langsam sagst du - adieu

Kanske är de raderna den bästa kommentaren till Tyskland-Portugal.

Der Sekt davor, die Zigarette danach. Porlande förväntningar före avspark¸ der Kuss mittendrin (Pepe och Thomas Müller) och i slutändan en smygande känsla av antiklimax.

Das kann doch nicht alles sein.

Doch der Reihe nach. Man måste genom skam, man måste genom drömmar; man måste dö några gånger innan man kan leva. Och kvällen när tysk fotboll verkligen dog, när vi var nere för räkning som aldrig förut och bara den barmhärtiga gongongen (eller om det var domarens vissla) räddade oss, var den 20 juni 2000. På Feijenoord-Stadion. Sérgio Conceição gjorde alla tre målen när ett vingklippt Tyskland med spelare som Paulo Rink, Jens Nowotny och Marko Rehmer förödmjukades av Portugal. Jag minns tomheten den kvällen, hur vi efter matchen klev ut bland turisterna och kaféborden i Mitte och det fanns inget kvar. Ingen ilska, ingen besvikelse, inte minsta gnutta hopp om framtiden. Allt var bara aska. Men ur den reste sig en Fenix med grånade hemmafrulockar. På antitränaren Ribbeck följde Rudi Völler, på Völler Klinsmann och das Sommermärchen 2006. Som för Tysklands räkning slutade med bronsmatch mot just Portugal. Schweinsteiger gjorde två mål (och spelade fram till Petits självmål) och den enda skuggan den kvällen på Gottlieb-Daimler-Stadion var Oliver Kahns avsked. Det var hans sista match i landslaget, und er ging in Unfrieden, lika bittert övertygad som alla andra om att Tyskland kunnat vinna VM om han hade fått stå i semifinalen mot Italien. EM 2008 och 2012 bjöd sen på nya revanscher: portugiska spöket förvandlades med andra ord med tiden till Tysklands Lieblingsgegner.

Ändå, eller kanske just därför, valde Yogi Löw inför årets VM-premiär att skruva ned alla förväntningar. På presskonferenserna utnämnde han Portugal till ”kontringarnas världsmästare” – så livsfarliga att Tysklands bara kunde skydda sig med en fyrbackslinje bestående av fyra mittbackar och framför dem, als Sicherheitsbeauftragter, den siste tyske liberon Lahm. En så defensivlaguppställning hade vi inte haft sen VM-finalen 86 när Beckenbauer introducerade sexbackslinjen och därtill satte en viss Lothar Matthäus på att markera Maradona.

Betongblandning, alltså.  Men också en kreativ överraskning.  Mario Götze knep den plats i startelvan som alla resignerat trodde var reserverad åt Podolski. På pappret såg det en smula ovant ut. Götze som vänsterbreddare och Özil som högerytter? Jag tror att det där var en fint. Jag tror att Löw ville att Tyskland skulle anfalla centralt (snarare än längs kanterna) och att tanken egentligen var att Özil och Götze skulle agera på mitten, som släpande forwards.

Pepes sorti punkterade matchen alldeles för tidigt. Portugal kapitulerade men av eventuella taktiska finesser från Tysklands sida återstod efter utvisningen bara några meningslösa pilar på en skrynklig papperslapp i Löws byxficka. För i numerärt överläge blev det med automatik så att de fria ytorna uppstod ute på kanterna. Där fanns bara villrådighet. Ute på vänsterflygeln stod Höwedes och ställde en häpen högerfot på bollen. Portugal hade tid att samla sig. Tyskland ville väl vara Dortmund men blev ju längre matchen pågick alltmer likt Peps Bayern. Mycket bollinnehav men inget tempo. Handbollsformationer framför Portugals straffområde.

In kom, som en lösning på problemet med de obemannade kanterna, André Schürrle. På gott och ont, måste man säga. För hans entré, hans vilda rusher ute till höger och de ofrånkomliga bollförlusterna, ledde omgående till stora chanser för båda lagen. Jag tror ändå att hans snabbhet längre fram i turneringen kan komma att bli att avgörande trumfkort för Tyskland.

Sammanfattningsvis. Viel schlauer sind wir nicht geworden. Frågetecknen kring fyrbackslinjen rätades knappast ut till utropstecken eftersom Portugal aldrig riktigt utmanade den tyska defensiven. Hur Höwedes klarar sig den dag en farligare motståndare dyker upp vet vi fortfarande inte. Ändå skulle det inte förvåna om Tyskland tar sig igenom hela gruppspelet utan att släppa in ett enda baklängesmål. För magkänslan säger att det här laget, som med undantag av den betydelselösa vänskapsmatchen mot Armenien för en dryg vecka sen, aldrig spelat tillsammans på just det här sättet, kommer att växa samman. Och växa till något stort.

Willkommen zurück

Liebe Freunde,

Jag skrev här för fyra somrar sen. Det var de där magiska veckorna när hoppet levde om tyskt VM-guld. Sen dök ett humorbefriat Spanien upp, och Müller och de andra fick resa hem med endast brons i bagaget. Jag skrev inget om förlusten i semifinalen av det snöpliga skälet att jag inte hade någon uppkoppling. I år kan det bli likadant. Jag bor i den del av Roslagen där nätet och fungerande bredband fortfarande bara är ett rykte, en snurrig profetia om en framtid som aldrig infinner sig. Därför kan jag inte lova någon kontinuitet i rapporteringen. Men jag ska göra mitt bästa. Tack till alla som läste sist det begav sig och roligt om ni är med på en ny vända.

Liverapportering

Eftersom jag kommer att vara upptagen från klockan sexton och framåt är det lika bra att lägga ut liverapporteringen redan nu.

kl 15:01
Studioexperter hos TV 4 denna strålande julieftermiddag är Åsa Linderborg och Henry Morgenthau.
ÅL: Det här är mer än bara en vanlig svennig fotbollsmatch. Här ställs två livsstilar mot varandra. Å ena sidan Che Guevara, å den andra: Toni Schumacher. Jag kräver av tv-tittarna att de väljer sida. Är ni för det bolivianska folkets frihetskamp - eller för Joachim Löws Schweinesystem?
Peter Jihde: Härligt! Vi är strax tillbaka med ännu fler fördjupande analyser.

kl 15:23
Jihde: Henry Morgenthau, du har för världssamfundets räkning scoutat Tyskland ända sen tidigt 30-tal. Hur ser ditt taktiska recept ut för att stoppa det tyska fuskspelet? Eller så här: hur ska Argentina undvika att få sina vackraste mål bortdömda?
HM: Well, surely nyckeln till framgång att är att dela upp - stycka sönder - Tyskland i mindre enklaver. Özil kan vi tack och lov räkna bort, han är nu avslöjad som passförfalskare och kommer att tillbringa matchen i isoleringscell. Mellan Lahm och Thomas Müller ute på högra kanten bör en neutral zon inrättas vars territoriella autonomi garanteras av FN. Podolski och Klose är egentligen polacker och eftersom Polen inte kvalat in till VM så har de faktiskt inget att skaffa i Sydafrika. As a matter of fact, i detta nu eskorteras de till flygplatsen där ett sovjetiskt propellerplan står redo att forsla hem dem till Schlesien.
Jihde: Härligt! Vi är strax tillbaka.

kl 15:30
Brandlarm i Argentinas omklädningsrum! Specialtränade rökdykare kastar sig in i de täta, ondskefullt framvällande dimmorna och får ut den svårt hostande Messi. Ovissa sekunder. Är det ett attentat? Eller bara emotionerna som kokat över?

kl 15:34
Officiell Fifa-kommuniké. Orsaken till rökutvecklingen är nu identifierad. Det var bara Maradona och Fidel Castro som förfestade med en låda cohiba.

kl 15:41
Nigerias förbundskapten Lars Lagerbäck lägger in en officiell protest mot att Tyskland återigen gynnas av en "hemmadomare". Mannen med visselpipan, Ravshan Irmatov från Uzbekistan, fattar ingenting. "Varför skulle jag vara en hemmadomare? Är jag tysk? Spelas VM i Tyskland?"

kl 15:45
Och ännu ett bevis för det utbredda tyska fusket. Interpol avslöjar att av de handskrivna lappar med anteckningar om argentinska straffläggare som det senaste dygnet sålts på e-bay för svindlande summor är samtliga förfalskade. I Stuttgart har Jens Lehmann häktats. Han kommer nu att överlämnas till Internationella domstolen i Haag.

kl 15:56
Argentinas nationalsång. Påpassligt zoomar tv-kamerorna in Carlos Gardel och Eva Perón. De vinkar och gör v-tecknet. Jesper Hussfelt och Pontus Kåmark enas snabbt om att "de där små gesterna faktiskt betyder väldigt, väldigt mycket - i såna här sammanhang."

kl 15:58
Ett dåligt omen: Lahm vinner slantsinglingen. Vid sidlinjen går Lagerbäck teatraliskt ned på knä, tar sig för pannan, skakar på huvudet. Fjärdedomaren ger honom ett ark ipren och en uppmuntrande klapp på axeln.

kl 16:02
Hussfelt: Tyskland är ju väldigt resultatfixerade. Vad tror du, Pontus? Hur stor är risken att de nöjer sig med det här resultatet och under resten av matchen koncentrerar sig på att bara säkra bakåt?
Kåmark: Ja, den tyska effektiviteten har man ju sett många prov på genom tiderna.

kl 16:04
Higuain rinner igenom det tyska försvaret men får ingen riktig träff. Efter en rekordlång utspark från Neuer visar Klose att även han behärskar konsten att missbruka de överrumplande frilägen som ges.

kl 16:11
Hemma i Oberhausen har bläckfisken Paul kört igång sin spotifylista. Akvariets underrättelsetjänst meddelar att det just nu är den officiella VM- sången från 1978, Buenos dias, Argentina med Udo Jürgens och blygt mumlande Kalle Rummenigge som spelas. Osäkerhet om hur detta ska tolkas.

kl 16:14
En nervös Schweinsteiger har problem på mittfältet. De enklaste passningar hittar inte fram, bollen uppvisar en irriterande tendens att ständigt rulla ut över sidlinjen. Hussfelt säger att ingen saknar Ballack.

kl 16:16
Det ser bistert ut borta vid avbytarbänkarna. Diego Armando har hissat upp handflatorna i respektive armhåla, Löw försöker tjuvröka men varnas av fjärdedomaren.

kl 16:22
Tumult i Argentinas straffområde. Demichelis missbedömer bollbanan, Podolski dyker upp vid bortre stolpen och nickar ribba-ut. Hussfelt påminner om att Argentina är lika stabila defensivt som de är livsfarliga offensivt.

kl 16:25
Messi sparkas ner ute på vänsterkanten av Boateng. Frispark - men ingen varning. Skandal! Hussfelt och Kåmark artikulerar sina samlade farhågor att vi eventuellt kan få en "matchbild som den i går". Frisparken svepter tätt över Neuers mål. Hussfelt säger: "Ja, igår var det inte roligt att vara en brasiliansk häl och ha Arjen Robben som motspelare".

kl 16:27
Det är inte heller roligt att vara Gabriel Heinze och ha baletthoppan Özil som motspelare. Nu ligger den fjäderlätte tysken ned igen och vrider sig i ofattbara plågor medan spelet fortsätter. Hussfelt: "Domaren ska nog göra nånting åt skådespeleriet nu. Annars är risken överhängande att vi får två europeiska lag i finalen."

kl 16:31
0-1. TYSKLAND!!! MIRO KLOSE!!! Underbar kontring över Lahm-Schweinsteiger-Khedira-Müller-Özil-Klose. Hussfelt (bittert): "Inte mycket att göra åt den bollen." Kåmark: "Maskinell perfektion".

kl 16:38
Maradona reagerar. Jorge Valdano och Jorge Burruchaga värmer upp ute längs sidlinjen med gemensam högläsning av Jorge Luis Borges klassiska novell Deutsches Requiem.
Fjärdedomaren konfiskerar Löws insmugglade butelj rödtjut.

kl 16:45
Ny domarskandal. Ingen tilläggstid. Valdano och Burruchaga som nu gått över till att läsa Stefan Austs Der RAF-Komplex inleder en spontan hungerstrejk. Diego och Fidel är eventuellt beredda att ansluta men bara om de får ta sina cigarrer med sig in i martyriet. Sepp Blatter garanterar att ärendet kommer att prövas omgående och "utan alltför mycket byråkrati".

kl 16:53
Snabb men initierad analys av Åsa Linderborg i VM-studion: "Som en röd tråd i Tysklands historia löper borgerlighetens exceptionella rädsla för arbetarrörelsen".

kl 17:07
Matchen är i gång igen. Beviset för att Åsa L faktiskt har rätt heter Per Mertesacker: paralyserad av skräck att associeras med arbetarrrörelsen avstår han varje tillstymmelse till markering av Higuain. MÅL!!! 1-1!!! Argentina har utjämnat!!! Miljontals fredsduvor och vita ballonger släpps över hela jordklotet. Lagerbäck lutar sig mot närmaste stolpe, småler. Maradona rusar in på planen, hoppar upp på Arne Friedrichs axlar och kindpussar sen, från dessa svindlande höjder, Mertesacker. Den gripande ritualen pågår i flera minuter. Schweinsteiger är otålig. Knackar med ett humurbefriat tyskt pekfinger ideligen på vänstra handleden. Betyder: The show must go on. Friedrich är otröstlig. Han trodde att det sen skulle bli hans tur att kindpussas. Det blev det inte.

kl 17:12
Nu är Argentina inne i matchen. Oscar Ruggeri drar omkull Rudi Völler i straffområdet. Rudi varnas. I tv-rutan visas han bestörta lockar och en liten olycksbådande skylt: "Misses next frisörbesök".

kl 17:22
NEJ!!! FÅR INTE VARA SANT!!! Tysk kontring och spelaren med nummer 13 och namnet Müller på ryggen tunnlar Demichelis, avviserar med blicken den bortre stolpen dit Romero lydigt kastar sig och sätter den sen innanför den andra stolpen. 1-2! Domarskandal! Huttrande flyger fredsduvorna en vända över Antarktis. Där är det kallt. Men inte lika kallt som i våra djupfrysta hjärtan.

kl 17:25
Ett gäng oberoende journalister har upptäckt att målskytten Müller spelar under falsk identitet, eller att det hursomhelst är lagvidrigt att låta tröja nummer 13 bebos av någon som heter Müller. En expert på internationella patentfrågor kommer in på planen och kräver att få göra DNA-prov på Müller. Detta ska nu jämföras med ett DNA-test som i samma ögonblick i München görs på Gerd Müller.

kl 17:37
Väldigt stillastående spel nu. Matchbilden präglas av juridik. Pedro Monzon och Gustavo Dezotti, båda utvisade i VM-finalen 1990, lämnar in sina amnestiansökningar.

kl 17:44
Hopp för Argentina! Domaren kastar en snabb blick på storbildsskärmen och upptäcker att det visst var filmning när Völler gick omkull i Argentinas straffområde den 8 juli 1990. Konsekvensen är glasklar: nästa gula kort för Ruudi. Argentina har bråttom, de vill få igång matchen så snabbt som möjligt. Veron knackar otåligt på vänster handled. Domaren förväxlar honom med Schweinsteiger, den gamle psykaren, och visar gult kort för provokation.

kl 17:48
Matchen är slut. Tyskland har än en gång, trots ett överårigt lag, trots ett spel i avsaknad av varje tillstymmelse till fantasi och kreativitet, tagit sig vidare. Det är ett bittert ögonblick för världssamfundet. Hussfelt rekommenderar oss som ändå vill fortsätta att tro på den vackra fotbollen att i semifinalerna hålla på Chile. När Kåmark harklar sig och mumlar att Chile dessvärre redan... bryts sändningen.

Stresstest för Lucio

När han kom till Bundesliga döpte pressen honom ögonblickligen till Teflonmannen.
Det var år 2000, Lucio hade värvats till Leverkusen, han var mittback men det som gjorde honom till en celebritet på nolltid var de extravaganta rusherna över hela planen, från det egna straffområdet och upp till motståndarnas. Häpna mittfältare försökte, med mer eller mindre legala metoder, stoppa hans framfart. Allt rann bara av honom - tröjdragningarna, tacklingarna, de framsträckta dobbarna. Teflonmannen.
Nu har tio år gått och han patrullerar Brasiliens försvarslinjer som ett grinigt underbefäl ute på nattronden.
Hans motsvarighet i Argentina är den inte mindre barske Walter Samuel. De var inte särskilt lika när de kom till Europa men den intensiva samvaron med tränare som Mourinho har gjort dem till tvillingnaturer. I Champions League var de på alerten, särskilt mot Barca. I VM har de hittills knappt prövats.

Jag tror att kvartsfinalernas utgång kommer att handla om just detta. Hur stresståligt är Brasiliens försvar? Eller Argentinas?
Tysklands dyrkar är Özil och Müller, två som aldrig tidigare spelat tillsammans men som kompletterar varandra som sillen och nubben. Özil är romantikern, han som vill att det ska slå gnistor om spelet; Müller är pragmatikern som tidigt insett att bristande teknik kan kompenseras med effektivitet. Hollands Arjen Robben är den sammanslagna lyxutgåvan av dessa båda: en romantisk pragmatiker som förlitar sig på båda dygderna, magiska dribblingar och ett tempo som kan ställa till problem till och med för Teflonmannen.

Elfenbenskusten demonstrerade pedagogiskt hur lätt det kan gå att snurra upp Brasiliens försvar. En löpning ned mot kortlinjen, ett inlägg i ryggen på de förvånade backarna och det är mål. Men fint folk är aldrig övertydliga. Därför nöjde sig Svennis adepter med denna enda demonstration av hur det bör gå till. Robben förstod ändå; när det gäller Kuyt och van Persie är jag inte lika säker.

Vad gäller Argentina kommer tyskarna att sikta in sig på Demichelis. I Bundesliga är hans lättsinne och hans gåtfulla koncentrationsproblem beryktade. Det blir alltid minst ett fatalt misstag per match; till skillnad från tidigare motståndare kommer Tyskland att se till att han gör det misstaget.

Annars är mina tips:

Nederländerna - Brasilien 0:1
Därför att jag tror att matchbilden kommer att likna Spanien-Portugal; Holland kommer att ligga för lågt och när det sen är dags att reagera är det för sent. Och Robben är för ensam. I duellen mot Lucio är han den starkare men för att utnyttja det behöver han medspelare som Holland (tyvärr) saknar.

Uruguay - Ghana 0:0
Och därefter straffar. Som Forlan & co vinner. Båda lagen underskattade; synd att de lottades mot varandra.

Argentina - Tyskland 1:2
Turneringens båda Bära-eller-brista-gäng. Livsfarliga offensivt, nästan kriminellt stabbiga defensivt. Mertesacker har definitivt potentialen att släppa all bevakning - och då är det kört. Men det gäller, som sagt, i ännu högre grad Demichelis. Intuitionen säger också att om inte Maradona underskattar dessa unga tyska no-names så gör hans spelare det desto mer.

Paraguay - Spanien 0:2
Trägen vinner. Mot Portugal visade Spanien att de har tålamod och att de, i princip när som helst, kan höja tempot. Dessutom vill Sergio Ramos en gång för alla fastslå att det är han - och inte Maicon - som är turneringens bästa högerback.

Tyska fusket fortsätter

Så var det bevisat: Tyskland har satt fuskandet i system. Nu visar det sig att det bortdömda målet bara var toppen av isberget. Mesut Özil, denna ulv i fårakläder, har nämligen ett falskt pass.

Som tur är har diverse skandinaviska och brittiska journalister agerat privatspanare och gemensamt grävt fram den oaptitliga sanningen. Ylande av illa dold skadeglädje skriver TT: "Mesut Özils tyska pass är falskt. Dokumenten förfalskades för att han skulle få spela för Tyskland, men han har inte rätt att göra det." Enligt TT ska Fifa nu gå till botten med fusket.

I väntan på Blatters dom kan vi andra gå direkt till källan. Efter Tyskland-England sade Turkiets nye förbundskapten Guus Hiddink så här till SportBild:

Schade, dass Özil sich für den falschen Pass entschieden hat. Er ist ein
moderner Fußballspieler, den ich in meinem Team gut gebrauchen könnte.

Lite småsorgligt, alltsammans. När blodhundarna så småningom kör de här båda meningarna genom lämpligt översättningsverktyg på nätet, kommer besvikelsen bara att bli ännu större än efter Wembleymålet. Vad ska man då ta till? Problematiskt att framställa Löw som kokainist, åtminstone så länge nästa motståndare heter Diego. Men kanske nåt med Schweinsteiger? "Vanvårdade sina tänder - flourtanten talar ut." Inte helt perfekt. Men nåt i den stilen. Glöm aldrig: sanningen måste fram.

Maybe in the next world

Historien upprepar sig alltid.

Målkameror kommer inte att hjälpa. Handikapp kommer inte heller att hjälpa. (Alltså att England-Tyskland står 3-0 FÖRE avspark så att 90 minuter av sanslösa orättvisor och himlaskrikande historiska oförätter redan är inprisade i resultatet.) Ingenting kommer att hjälpa. Är det inte Guds hand så är det lutningen på hörnflaggan. Är det inte bortdömt mål så är det att lagkaptenen fick solen i ögonen vid slantsinglingen. Är det inte en utländsk domare så är det en synskadad linjeman.

Love, peace and harmony ?
Love, peace and harmony ?
Oh, very nice
Very nice
Very nice
Very nice
...But maybe in the next world

Enda sättet att rädda kommande VM är att finalen hädanefter alltid spelas mellan England och det land som för närvarande tränas av Lars Lagerbäck. Uteslut fuskarna, uteslut också alla dessa pseudodjupsinniga utlänningar som efter förlustmatcher söker förklaringar i det egna spelets brister. Självkritik ska straffas med samma nolltolerans som doping och korruption.

Om sen finalen mellan dessa båda som aldrig gjort ett enda taktiskt misstag efter full tid står 0-0 ska följande gälla:

1) Förlängning utan golden goal eller annat blingbling-tjafs.
2) Konjunktiv-straffar. Den vinner som på 2 x 45 minuter kan konstruera flest meningar av typen: "OM målet blivit godkänt, SÅ HADE vi inte..." eller "OM inte vår materialförvaltare bott på ett hotellrum som vetter åt norr/söder/väster/öster, SÅ HADE..." etc, etc tills resten av universum somnat av syresbrist och rättvisa äntligen är skipad.

Värsta skandalen

I halvtid sa min hamster Horst-Dieter:
"Ditt find ick jetzt ürjendwie nüscht janz in Ordnung", vilket på svenska rätt och slätt betyder: domarskandal.
Och visst tusan hade han rätt.
Det ÄR en skandal att Fifa inte kan reagera med kort varsel och helt enkelt i minut 19-20 ändra, avskaffa, stryka, annullera den regel som säger att det INTE är offside i samband med utspark från målvakten. Snacka om att den regeln är anakronistisk, gynnar spelförstörande lag och bara finns till för att bestraffa och slå ut skönspelande esteter som Matthew Upson.

Det kändes som om vi alla, som älskar spelöppningar bestående av fem minuter långa duttande sidledspassningar, som beundrar John Terrys och Gareth Barrys nyskapande tolkningar av rollen som jourhavande sömngångare, vi som bespetsat oss på 120 minuter sakta stelnande betong, blev bestulna på något stort och värdefullt när den humorbefriade Manuel Neuer tjongade fram bollen till en av de där vitklädda, serietillverkade robotlirarna. Som sagt, jag tycker att det här är domarens och Fifas fel. I stora mästerskap som VM måste man kunna vara så flexibel att man smidigt upphäver en regel om man upptäcker att denna regel är på väg att missgynna England.

Men skuggan faller också på tyskarna. Först har vi alltså Neuer. Snacka om trist, maskinell perfektion att tajma utsparken så att den dimper ner i omedelbar anslutning till Kloses stortå. Och sen, värst av alla, Klose själv: EN HEL VÄRLD såg att Matthew Upson hänger på hans axlar, drar och sliter. Varför faller han inte? Okej, det finns ingen explicit regel som säger att man måste falla i det läget. Men herrejesus, det är ju ändå VM och det finns nånting som heter gentlemen´s agreement: alla vi andra, vi som INTE är fusktyskar är väl ändå överens om att det hör till god ton att falla i det läget, titta på Uruguays Luis Suarez, en föredomlig "dra-mig-lite-i-ärmen-så-ramlar-jag-och-vinkar-in-båren-och-medicinmännen"-spelare, det är klart att Klose är moraliskt förpliktad att dråsa omkull men han gör det inte och då har Upson ingen annan chans än att med resignerad blick åt linjedomaren släppa greppet om den vita tröjan... och, ja, resten är ju redan historia.

Jag säger inte att det ögonblicket verkligen avgjorde matchen. Rooney var bara ett motsträvigt grässtrå från att sätta både sju och åtta noll. Men ändå. En besk eftersmak av byråkratiska kvarnar och myglande fotbollsanalfabeter dröjer sig ändå kvar. Nu får vi en kvartsfinal mellan de båda lag som hittills spelat den minst underhållande och mest tempofattiga fotbollen av alla. De halta mot de lytta. Träbenet Özil mot den notoriskt obegåvade Messi. Tack Fifa. Ni tänker verkligen på publiken.

Borrelia´s coming home

Wembley, 29 april 1972. England vs Tyskland 1: 3. Schön, Müller, Höttges.

Nu tar bloggen en kort semester. Dags för nubbar och gammal hederlig borrelia. Planerar att se matchen mot England på lämplig provinspizzeria, kanske i Gimo. Övervägde att här publicera en lång epistel inför åttondelsfinalen: nostalgiska hågkomster av straffsparkar i det förflutna; kritisk granskning av det sk Wembley-målet etc, etc. Vi sparar allt det tills nästa vecka. Här hittade jag en udda men lite smålustig artikel på temat playing against the enemy. Tillbaka på måndag.

Gruppseger med sordin

I dag saknades han under hela matchen, Michael Ballack.
Jag tycker att Tyskland spelade osäkert, trevande, nervöst och krampaktigt; det sorgliga är ju att allt detta ofta ser ut som nonchalant slarv. De är inte okoncentrerade, tvärtom, men när man vill så mycket går väldigt få passningar fram.
Anfallet började piggt medan försvaret såg mer än lovligt svajigt ut; efterhand som matchen fortskred stabiliserades den egna defensiven medan det framåt framförallt var slumpen som agerade spelfördelare.

Efter tre spelade matcher kan man sammanfatta:
1) Tyskarna är ett av turneringens bästa lag - i medvind. När bollen rullar som den ska drabbas motståndarnas fyrbackslinje snabbt av akut sjösjuka. (Australiens Craig Moore har fortfarande inte återhämtat sig.)
2) Mot motståndare som inte låter sig stressas av Podolskis och Müllers kantlöpningar och som lyckas stänga de fria ytorna, börjar spelet alldeles för lätt att hacka. Det är då det märks att laget är ungt och saknar rutin. Och det finns ingen Ballack som i det läget med sin suveränitet och sitt lugn både kan kyla ned nervositeten och samtidigt piska upp motivationen.
3) Det märks också att tyska spelare inte sörplat i sig den här 4-2-3-1 taktiken med modersmjölken. Man jobbar med den, man gillar idén att ömsom leka Barcelona, ömsom 90-talets himlastormande Ajax - men ibland ser det fortfarande ut som en maskerad. Som om spelarna tänkte att det visserligen är kul med lite omväxling, men snart blåser tränaren i sin pipa och då kör vi långa bollar på Horst Hrubesch igen, det är ändå det som funkar bäst.

Manuel Neuer - hamnade fel på åtminstone två hörnor. Ovant att se honom så osäker. Receptet är att spela sig in i matcherna, det kan han, och mot Ghana såg han stundom ut som sen en sentida inkarnation av Den Siste Tyske Liberon, kejserligt spatserande utanför det egna straffområdets yttersta gräns. De långa, blixtsnabba och otroligt precisa utkasten - som man är bortskämd med från Bundesliga - snålar han fortfarande med. När han trollar fram dem ur rockärmen har Tyskland ytterligare ett kontringsvapen.

Philipp Lahm - tillsammans med Schweinsteiger bäst i laget. Felfri defensivt, höll resolut vakt vid bortre stolpen på den farligaste hörnan, och löste brännheta situationer med en beslutsam stortå. Ville mycket offensivt i första halvlek men hämmades av anfallarnas orörlighet.

Per Mertesacker - missnöjd med att ingen tycks sakna hans gamle vapendragare Metzelder ägnade han de första tjugo minuterna åt en privat hyllning till kompisen. Visst var det en perfekt imitation: den klumpiga bollmottagningen, det halkande steget, de vidöppna ytorna. Sen tröttnade han på kloningsbaletten och var, särskilt i andra halvlek, lika robust och resolut som vanligt. Mot England får han gärna finslipa timingen på Schweinsteigers hörnor.

Arne Friedrich - agerade suveränare än Mertesacker. Gör i princip ingenting offensivt och vägrar konsekvent slå några passningar ut mot Podolskis vänsterkant. Ändå en av de bättre på planen: effektiv och minimalistisk.

Jerome Boateng - togs under eftermiddagen överraskande in i laget av Löw, som ville bevisa att kritiken mot Badstuber är orättvis: Boateng är inte ett dugg bättre. Hade problem bakåt, både i markeringen och i positionsspelet. Sökte kompensera detta genom sporadiska offensiva raider. Sprang då rätt, fick bollen och glömde i det ögonblicket vad han egentligen tänkt göra. Faktum kvarstår: västerbacken är Löws Akilleshäl och bättre än så här blir det nog inte.

Bastian Schweinsteiger - gjorde sitt bästa för att ersätta Ballack. Enormt viktig för defensiven. Alltid framme och på hugget så fort Ghana på allvar hotade. Om medspelarna vill dra nytta av hans kreativitet måste de avlasta honom mer.

Sami Khedira - jag vet inte om han gömmer sig eller om det bara är så att spelet flyter förbi honom. Sprang mycket men blev långa stunder för osynlig. Hans dubbelroll är svår: enligt anvisningarna ska han både sekundera Schweinsteiger bakåt och väggspela med Özil när Tyskland går på anfall. Nu hittade han aldrig den balansen och blev för tam framåt och för obeslutsam bakåt. Mystiskt också att han i landslaget är så mycket sämre på huvudspelet än hemma i Stuttgart.

Thomas Müller - påläggskalven som i början av säsongen mentalt ställde in sig på att se Bayerns samtliga matcher från läktarplats. Nu blev det tvärtom: han har spelat oavbrutet sen i augusti. Det börjar märkas. Benen är trötta, tankarna inte lika kvicka som vi vant oss vid. Snabbheten har han ändå kvar; mot England blir den viktig. Och - det var han som serverade Özil den målgivande passningen.

Mesut Özil - bäst i den tyska offensiven. Är i Sydafrika för att försöka motbevisa den trista tesen att den som skapar mycket också sumpar mycket. Det som definitivt ser lovande ut är de gigantiska ytor han täcker över. Med sina löpningar ut mot kanten breddar han spelet och visar kollegorna att det går att byta positioner med varandra. Den dag de också fattar detta och börjar gilla idén kommer Tyskland att göra många mål.

Lukas Podolski - vad heter Fremdkörper på svenska? Långa stunder ser han ut som en sån där sommarlovsbrasse som är i Sverige för att träna med en allsvensk klubb och spela träningsmatch mot nåt byagäng. Tyskland behöver honom men han är på inget sätt integrerad i laget. Inga bollar söker sig ut till hans kant och till skillnad från Özil signalerar han aldrig att han är pigg på några oväntade rockader. En ljuspunkt är att han börjat ta större ansvar defensivt.

Cacau - började piggt och bleknade sen förvånansvärt fort. Allt annat än en klassisk target player vill han egentligen ha en anfallare framför sig, någon i vars kölvatten han själv kan agera. Sprang rätt några gånger och drog då upp löftesrika ytor bakom och mellan Ghanas mittbackar. Med rätta frustrerad när han insåg att polarna inte hade nån som helst tanke på att själva löpa in i de ytorna.

Pjotr Trochowski - bra alternativ till Müller. Utmanade och dribblade mer än en gång bort den redan tröttsprungne vänsterbacken. Farlig när han skär in, sökte på ett sätt som såg lovande ut ett skottläge som aldrig kom. I slutändan åstadkom han kanske inte så värst mycket, men intuitionen säger att han kan få mer speltid mot England.

Marcell Jansen - för offensiv för att få spela från start stormade han in i ett försök att väcka liv i den slumrande vänsterkanten. Gjorde några löftesrika rusher men insåg snart att dessa var parodiskt osynkade med Podolskis makliga skritt. Sparade därefter alla ambitioner till tröjbytet och publikvinkningarna.

Toni Kroos - kom in i en defensiv roll som inte är hans när alla redan knappade på sina iphones för att kolla resultatet Serbien-Australien.

Joachim Löw - ställdes inför ovana problem. Trots Mertesackers inledande tafflighet, trots Boatengs uppenbara nervositet fungerade defensiven. Försvarsspelet vid hörnor måste förbättras, i övrigt fanns färre fatala ytor bakåt än i det förflutna. Offensiven, däremot. Löw borde ha reagerat, kanske redan i paus, på att ingen i trojkan Müller-Cacau-Podolski var beredd att förflytta sig särskilt mycket. Jag skulle ha tagit ut Cacau, flyttat upp Podolski på topp och bytt in Kroos på vänsterkanten. Mot England är Klose hursomhelst tillbaka. Problemet Podolski kvarstår. Han är för bra och för viktig för att petas - men mot England måste man ha elva man på plan.

Brief history of tyska förbundskaptener

1. Otto Nerz 1926-36. VM-brons 1934.

Bar den olycksbådande titeln Reichstrainer. Folkskollärare som på fritiden bytte rottingen mot fotbollsskorna; kantspelare i VfR Mannheim och Tennis Borussia Berlin (dock med blygsamma framgångar). 1919 gick han in i partiet, socialdemokraterna alltså, och gällde till en början som anglofil. Han scoutade det engelska landslaget minutiöst och importerade två nymodigheter till Tyskland: träningsläger och konditionsträning. På våren 1933 förändras han politiska sympatier: han går med i SA och så småningom även i nazistpartiet. Inspirationen hämtade han inte längre från brittiska tränare som Herbert Chapman, utan nu var det propagandaministeriets direktiv som gällde. Syftet med tysk fotboll, det var Nerz och Goebbels överens om, var att demonstrera den egna rasens överlägsenhet. Efter att ha förlorat mot Norge 0:2 i OS 1936 fick han sparken och extraknäckte sedan delvis som filosofisk skribent, specialiserad på artiklar som handlade om varför judar varken eller bör syssla med fotboll. Dog 1949 i det till sovjetisk straffkoloni ombyggda koncentrationslägret Sachsenhausen.

2. Sepp Herberger, 1936-42 och 1949-64. VM-guld 1954.


Den tyska fotbollens Gudfader. Alla framgångar, även dagens, hänger på ett närmast mystiskt sätt fortfarande ihop med honom. Till skillnad från föregångaren var han själv en toppspelare; efter att ha tagit emot en signing fee (en av de första i Tysklands historia) när han lämnade Waldhof Mannheim för lokalrivalen VfR Mannheim utsattes han för diverse juridiska sanktioner varav avstängning på livstid förmodligen var en av mildare. Domen hävdes efter ett tag; det blev ändå bara tre landskamper (och två mål) och snart började han istället utbilda sig till tränare. På pappret ser hans framgångar rätt futtiga ut: mot det där fantastiska VM-guldet i duggregnet på Wankdorf-Stadion står otaliga fiaskon. Förlust mot Schweiz 1938 (trots att en handfull österrikiska stjärnor på rekordtid integrerats i laget), håglös fjärdeplats 1958, förlust i kvarten 1962. Men de faktiska resultaten väger lätt mot myten. Slutade som frimärke i Paraguay.



3. Helmut Schön, 1964-1978. VM-silver 1966, brons 70, guld 74. EM-guld 72, silver 76.

Der Mann mit der Mütze. Lysande karriär som spelare: 17 mål på 16 landskamper; tysk mästare och cupvinnare med Dresdner SC. Sen tog framgångarna abrupt slut. Det var Sveriges fel. I en träningsmatch på Stadion i Stockholm torskade Tyskland med 2:4 och Herberger noterade i sitt anteckningsblock: "Anfallarna är för veka! Kämpar inte! Mot Sverige vinner man bara med kamp och kraft, snabbhet och styrka!!" Och han tillfogade att Schön i fortsättningen aldrig mer skulle matchas mot skandinaviskt motstånd. Överhuvudtaget fanns det alltid något ogint över Herbergers relation till Schön, och kanske var det just därför som den förre så småningom utnämnde den senare till sin assistent - för att ha nån att skälla på i omklädningsrummet. Inför VM 62 hade Herberger förgäves försökt övertala den då nästan 42-årige Fritz Walter att göra comeback. Schöns revansch för alla förödmjukelser bestod i att när han själv blev landslagstränare bygga upp ett lag som nästan uteslutande bestod av unga talanger. Från mitten av 60-talet och fram till cirka 1971 slussas dussintals fjuniga tjugoåringar in i laget: Beckenbauer och Müller, Overath och Netzer, den odödlige Stan Libuda, och allra sist, när det magiska bygget nästan är färdigt: Breitner och Hoeness. Resultatet blev någonting alldeles nytt: ett spelande Tyskland. Försvaret var till en början vidöppet, men det gjorde liksom ingenting: till och med förlusterna var andlöst vackra, nästan storslagna och den där legendariska 3-4 matchen mot Italien i semifinalen 1970 måste ändå vara en av de bästa matcher Tyskland spelat. Efter EM-triumfen 1972 gled en skugga långsamt in över laget. VM på hemmaplan skulle vinnas. Det var som om framgångarna inte längre skulle improviseras fram och på magiskt vis uppstå genom Beckenbauers regi och Netzers öppnande passningar; utan nu var framgången en beställningsvara som skulle levereras. Och då dog spelet. I VM 74 gick Tysklands tidigare roll som beautiful loser istället till Holland och Polen. Spelarna själva gillade aldrig den här långsamma, gradvisa förändringen och redan på segerbanketten deklarade Gerd Müller och Paul Breitner att det var slutspelat för deras del. Åren som följde var märkligt ambivalenta. Det svängde om Bundesliga, många lag spottade fram lysande löften på löpande band; och Schön var inte sen att ge en ny generation spelare chansen. Pirrung, Seel, Worm, Danner, Seliger, Toppmöller etc, etc. Det här var spelare som hade kunnat gå hur som långt som helst; de testades i nån kvalmatch mot Malta, gjorde två mål inom loppet av drygt 20 minuter och sen var det tack och hej. Varför fattade man aldrig. Eller också gjorde man det. De var ju inga defensiva mittfältare och det låg redan i luften att Tyskland var på väg att bli ett spelförstörande lag.

4. Jupp Derwall, 1978-84. EM-guld 1980, VM-silver 1982.

Av sina fiender (och de var många) kallades han Hövding Ondulerade Silverlocken. Man tog honom aldrig på allvar; ett guld och ett silver inom loppet av två år hjälpte föga: han var den förste tyske landslagstränare som media aktivt jobbade på att få bort. Bortsett från framgångarna letar jag efter någonting förmildrande att säga. Det finns inte mycket. När Sepp Maiers plats mellan stolparna efter en svår bilolycka plötsligt blev vakant reagerade Derwall klokt. Han testade ett antal kandidater och bestämde sig sen, inför EM 80, för den bäste: Toni Schumacher. Men framförallt minns man honom för det permanenta ställningskriget mot Bernd Schuster. Den blonde ängeln från Köln debuterade som 20-åring i landslaget, utsågs till bäste spelare i EM 80, värvades omgående av Barcelona och var den som skulle frälsa den tyska fotbollen. Alla var överens om att han var 80-talets svar på Beckenbauer. Utom Derwall som ogillade allt som extravagant. Konflikten dem emellan löstes aldrig och till turneringarna 82 och 84 rekryterades, i Schusters ställe, ett antal överdimensionerade hästlungor specialiserade på att hålla nollan mot fantomlag som Österrike.

5. Franz Beckenbauer, 1984-1990. VM-silver 1986, guld 1990.

Med facit i hand finns det ett före och efter; en tråkig, pragmatisk och destruktiv Kaiser och en som faktiskt, stundom, lät laget spela sevärt och underhållande. Fram till och med VM-finalen 1986 var landslagets spelstil ingenting annat än en direkt fortsättning på den anti-fotboll som Derwall predikade. Spelarna fick gärna vara överåriga, ju äldre desto bättre, och mot en förment övermäktig motståndare som Mexico var det ju självklart att ställa upp med tre mittbackar. Den kreativitet som ändå fanns där latent (Littbarski) hölls kort av Kaisern och mellan stolparna höll Schumacher vakt, ivrigt spejande efter en ny Battiston att karatesparka. Till Beckenbauers försvar måste man ändå säga att spelet blev oändligt mycket mer konstruktivt efter sommaren 1986. Gamla hejdukar som Dieter Hoeness, Magath och Briegel skickades i pension och i gengäld släpptes det unga gardet fram, först Olaf Thon, sen alltmer Jürgen Klinsmann. Hösten 1987 stämde inte bara resultaten (3:1 mot England, 2:1 mot Frankrike) utan framförallt spelet. Littbarski hade återvänt från sin franska exil och dribblade i en fri roll steget bakom Völler. Det såg lovande ut. EM 88, på hemmaplan, infriade löftena delvis; och man anade att den holländska dominansen inte var huggen i sten. Succesivt slussades ännu fler nya spelare in i laget, Hässler, Andy Möller, Kalle Riedle och när sen Berlinmuren föll visste man att euforin från sammetsrevolutionen skulle spilla över på fotbollen. Nyktert betraktat var det ett tämligen uselt VM 1990 men av många medelmåttiga lag var Tyskland ändå bäst.

6. Berti Vogts, 1990-1998. EM-silver 1992, guld 1996.

Karriären påminner lite om Derwalls. Starka tendenser till Jante-lagskipning (och, som en naturlig följd av det, svuren fiende till allt vad meritokrati hette.) Hämtade hem diverse ädelmetaller till Tyskland, men det hjälpte inte. Opinionen var (nästan från dag ett) ändå emot honom. Många riktigt bra matcher (fler än Beckenbauer kan visa upp) men i slutändan minns man bara hans groteska gästspel i deckarserien Tatort. (Det ringer på dörren hemma hos huvudpersonen. Ute på trappan står Berti. Det är han som är grannen. I famnen håller han en bortsprungen vit kanin.) Vogts integrerade, med viss framgång, många av de etablerade DDR-stjärnorna i laget (Sammer, Doll, Kirsten) men var inte lika pigg på att öppna dörren för de lysande tekniker som under de åren briljerade i Bundesliga (Scholl, Basler, Wosz). Av nostalgiska skäl accepterade de flesta fans att Rudi Völler reanimerades inför VM 94; fyra somrar senare var snittåldern på truppen bara parodisk. Efter den rättvisa förlusten mot Kroatien satt han i tevestudion och filosoferade kring sin äventyrliga tes att Tyskland var för bra för att spela i VM, så för att förhöja spänningen hade FIFA sett till att medvetet sätta käppar i hjulet för fortsatta tyska framgångar. Tränar numera Azerbajdzjan. Det går så där.





Blytrojkan: Vogts, Ribbeck, Derwall.

7. Erich Ribbeck, 1998-2000.

Skämtfigur. Efter att Paul Breitner gått ut i media och sagt att han tackat ja till en förfrågan att ta över landslaget, tvingades det tyska fotbollsförbundet agera. Blixtsnabbt. Panikartat. Man ringde en jeppe som var förtidspensionär på Lanzarote och fördrev dagarna med golfrundor och intensiv lektyr av olika "bäst-i-test"-resultat för hårpomada: Erich Ribbeck. Man visste ju vad han gick för. Han hade tränat i princip alla Bundesligaklubbar utan att nånsin uppnå nånting alls. (Eller jo, 1988 lyckades han faktiskt vinna UEFA-cupen med Leverkusen. På straffar. Mot Espanyol Barcelona.) Det skräckslagna landslaget försökte in i det sista bli av med honom - bara några veckor innan EM 2000 blåstes igång misslyckades ett försök att kuppa in Lothar Matthäus som spelande tränare. Sen gick det som det gick: 1:1 mot Rumänien, 0:1 mot England, 0:3 mot Portugal. Sämre hade Tyskland aldrig spelat; och inte heller Ribbecks personliga statistisk går av för hackor: 10 segrar, 6 oavgjorda, 8 förluster. Men han var bra på att hantera hårvatten.



8. Rudi Völler, 2000-2004. VM-silver 2002.

På skämtfiguren följde kultfiguren. Tillsammans med Fritz Walter och Uwe Seeler är Ruuudi Tysklands mest populäre spelare nånsin. Folkligare än de arroganta Bayernstjärnorna, totalt oomstridd, älskad av 82 miljoner. Jag känner åtskilliga killar som växte upp i Ruhrområdet, höll på Borussia eller Schalke, och ändå lade sina sista veckopengar på att lifta till Bremen bara för att se honom, Ruuudi, spela på hemmaplan. Som tränare fick han snabbt smeknamnet Tante Käthe. De berömda lockarna hade grånat en smula, han såg ut som en snäll gumma på väg hem från speceriaffären med en blommig tygpåse i handen; och ingen hade några särskilda förväntningar på honom. De kom först senare. Efter det överraskande silvret 2002. I kvalet till EM såg man sen att Ruuudi alla sympatier till trots var en långt sämre tränare än spelare. Tyskland hade lottats mot Skottland, Island, Färöarna och Litauen, men fick ändå snart problem. Völlers popularitet steg likväl till nya rekordhöjder efter att han i direktsändning outat den mest outhärdlige tv-kommentatorn som alkis.

9. Jürgen Klinsmann, 2004-06. VM-brons 2006.

Klinsmann var populär som spelare men aldrig som privatperson. De tyska fansen gillade inte riktigt hans beteende utomlands; medan till exempel Andy Brehme så fort han kom till Inter skaffade sig en flaggstång till den nya tomten och sen satt under den vajande tyska fanan på dygnets alla lediga timmar, uppenbart mån om att markera att han bara var i Bella Italia för pengarnas skull, var Klinsmann som en storögd backpacker. Varje säsong var han i en ny klubb, i ett nytt land, alltid lärde han sig språket på nolltid och försummade sen inte heller att för pressen berätta att mötena med främmande kulturer "berikade" honom som människa. Därför var det bara logiskt att han efter karriären flyttade så långt bort han kunde, till Kalifornien. När han sen tog över landslaget krävde Bild-Zeitung att han skulle flytta hem. Det handlade inte om flygkostnaderna eller ekologisk omsorg om utsläppen, utan var en principfråga: Tysklands tränare måste bo i Tyskland. Som tränare - och taktiker - var han lika grön och oerfaren som Völler. Med en skillnad: Klinsmann hade vid sin sida en viss Jogi Löw. De hade tydliga roller: Klinsmann var motivationstränaren, Löw tog hand om den taktiska biten. Den viktigaste förändringen under Klinsmanns tid: det skulle vara roligt att spela för Tyskland och det skulle, för första gången på en evighet, även för publiken vara roligt att hålla på laget. Den ambitionen lyckades han förverkliga till hundra procent. Hade han bara låtit Oliver Kahn stå kvar i mål hade det dessutom blivit guld. Nu blev VM 2006 bara en storslagen sommarsaga med dansande local beauties på Berlins gator. Kanske mer värt än Derwalls och Vogts alla solkiga medaljer tillsammans.

10. Joachim Löw, 2006-. EM-silver 2008.

Se förra inlägget. Esteten, taktikern. Min favorit i hela den här samlingen. Var redan mot slutet av 90-talet på väg att revolutionera Bundesliga med ett offensivt, speltekniskt Stuttgart. Fick sparken när klubbledningen tyckte att hans framtoning i media var för snäll och mesig. Oförglömliga minnen: EM-dusten mot Portugal när han var avstängd och fick se matchen från en inglasad VIP-lounge, kedjerökande och med ett glas vinglas i handen. För varje mål spillde han sen alltmer rödtjut på den vita skjortan.

Låt den rätte sitta kvar

På Kickers hemsida pågår just nu en enkät.
Ska Jogi Löw få stanna som Teamchef även om det blir sorti mot Ghana?
Jag kollade ställningen i går, vid midnatt, och då var det otroligt jämnt: cirka 50,06 procent för, 49,94 emot. Nu under dagen stiger tydligen den femtioåriga kastluggens aktier, han är uppe i 51,35 procent för och själv har jag också lagt min röst på honom. Tyskland har ett ungt och spännande lag, det går inte att jämföra med den gyllene generationen från Helmut Schöns dagar. Men ändå, we haven’t had that spirit here since nineteen sixty nine. Det är i viss mån Klinsmanns förtjänst, men framförallt är det Löw som forcerat generationsskiftet, satsat på Özil och inte tvekat att slussa in spelare som Khedira och Thomas Müller i truppen. Det här är ett lag som ska mogna långsamt. I årets VM är deras uppdrag rätt och slätt att glänsa och begeistra. Guldet kan vänta; här och nu ligger prioriteringen på att omdefiniera vad som är typiskt tyskt. Inte längre det eviga kämpandet, lagmaskinen, disciplinen. Utan det vackra spelet.

Men nånstans i skuggorna lurar redan riddar Kato i Mattias Sammers skepnad, redo att med sin gripklo och sitt stenhjärta förvandla allt vad djupledspassningar heter till aska. Om han skulle ta över - och här och nu finns inga andra kandidater - då skulle vi vara tillbaka på ruta ett igen. Femmannaförsvar med svajig libero, tre defensiva mittfältare (anförda av Didi Hamann) och Oliver Bierhoff ensam på topp, håglöst vinkande på ett inlägg som aldrig kommer.

Jag vill se Löw i minst två turneringar till. Och sen gärna... en holländare.

Maradona vs Rehhagel

I den duellen var jag faktiskt en gång på buttertyskens sida. Men det är evigheter sen: UEFA-cupen, 22 november 1989. Napoli-Werder Bremen 2:3. Även om Diego Armandos lag den gången redan var en smula på glid - mot Rehhagels lågbudgettrupp var de ändå toppfavoriter. Alemao, Careca, Carnevale - och, givetvis, Guds egen lilla framtass - mot no names som Jonny Otten, Manni Bockenfeld och den då helt oprövade Dieter Eilts. Rehhagels favoritglosa under de åren var kontrollierte Offensive, vilket med tanke på hur Grekland spelar kan låta som en cynisk eufemism som inte betyder nåt annat än "punktmarkera stjärnan, ryck i alla tröjor som fladdrar förbi och döda matchen, förinta varje tillstymmelse till spel, mal sönder... etc, etc". Men så spelade de inte alls, Werder Bremen. Kanske missförstod spelarna hans anvisningar, kanske blev de skärrade av mötet med femtiotusen Maradona-believers i den napolitanska häxkitteln; hursomhelst pressade de under nittio minuter, anfall efter anfall initierades av högerbacken Bockenfeld; och dan därpå fylldes de italienska tidningarna av bitterljuva hyllningar till Rehhagel. Han stod för tempo, underhållning, intelligenta löpningar. Diego Armando däremot uppmanades att hålla lite bättre koll på badrumsvågen. I returen gjorde Werder sen processen kort med Napoli, 5:1 i decemberdimmorna på Weserstadion.

Sån var han under alla år i Bundesliga, Otto Rehhagel. Man visste aldrig riktigt var man hade honom. Werder kunde ligga och lura på kontringar hemma mot ett absolut bottenlag som FC Homburg, men de kunde lika gärna applicera den motsatta taktiken och hans anfallare återfanns han alltid, säsong efter säsong, högt uppe i skytteligan. Som sagt, kontrollierte Offensive.

Igår däremot. I mina ögon är Maradona så här längt turneringens moraliske segrare och Rehhagel dess absoluta loser. Argentina hade ju redan vunnit gruppen. De var klara för avancemang och vad fanns det att spela för? Åtskilligt, att döma av Maradonas kroppsspråk. Hans oförställda glädje vid båda målen (men särskilt vid det andra), de lysande ögonen, triumfen över att i en (för hans del) betydelselös match ha slagit hål på cementblandarnas försvar; det var som om det handlade om något större än bara Argentinas målskillnad. Som om han ville sätta ned foten, Guds baktassar, och liksom en gång för alla slå fast att den här turneringen ska tillhöra de spelande lagen... och att det i en plåthangar någonstans på en avsides belägen flygplats finns ett skruttigt litet propellerplan som bara står och väntar på att forsla resten av spelförstörarna till det straffläger där de hör hemma.

Short history of tyska utvisningar

1. Schweden - Deutschland 3:1, VM 1958.

Mittbacken Erich Juskowiak, med det pacifistiska smeknamnet Hammaren, sablar ned Kurre Hamrin i 59:e matchminuten. Den velige ungerske domaren, ytterst ovillig att unna tyskarna ens den minsta lilla frispark, springer triumferande fram och signalerar att det är slutspelat för Juskowiak. Varpå denne börjar storgråta, vägrar lämna planen och så småningom får bogseras över sidlinjen av de sammanbitna sekundanterna Hans Schäfer och Fritz Walter. Tränaren Sepp Herberger vänder demonstrativt bort blicken och vid banketten samma kväll ville ingen sitta bredvid honom. Hammarens fall blev tungt. Kort efter incidenten på Nya Ullevi stormade han i en ligamatch för Fortuna Düsseldorf upp på läktaren för att nita någon som visslat ut honom. Dog av hjärtinfarkt när Boris Becker spelade Wimbledon.

2. Mexiko - Deutschland 1:4, VM 1986.

Kvartsfinal mot värdnationen. Paralyserad av stundens allvar, lamslagen av de insikter som drabbat honom under videoanalysen av matchen Irak-Mexico
(0-1) inser Beckenbauer att det krävs tre mittbackar (drei gelernte Vorstopper) för att stoppa den himlastormande motståndaren. Valet faller på Karlheinz Förster, Norbert Eder och Ditmar Jakobs. Matchens första riktiga målchans är en tysk frispark i den 32:a minuten. Klaus Allofs sätter den precis över ribban. Högerbacken Thomas Berthold grips så småningom av medlidande med publiken. Som kompensation för att allt spel äger rum kring och vid mittcirkeln ser han till att åtminstone sätta färg på matchen genom ett rött kort. Efter 120 minuter står det fortfarande noll-noll. Tyskland sätter sina straffar, Toni Schumacher kniper två mexikanska. Frågan är om Tyskland nånsin spelat mindre attraktivt.

3. Reservmålvakt - Landslagstränare 0:1, VM 1986.

Att Schumacher höll två straffar mot Mexico imponerar inte på reservmålvakten Uli Stein. För honom är det uppenbart att Beckenbauer tar ut laget enbart på gamla meriter och lika uppenbart att om det fanns nån tillstymmelse till rättvisa, då är det ju han som ska stå. Frustrerad ligger han på sin hotellsäng och ägnar sig åt mental voodoo. Han finkammar Beckenbauers hela karriär på jakt efter sprickor i den perfekta fasaden, omanligt beteende, löjeväckande inslag. Till sist, i ett ögonblick av euforisk skadeglädje, finner han vad han söker: ett svartvitt fragment från reklamfilmens barndom, en blyg och nästan parodiskt tafflig Kaiser som rekommenderar sina landsmän att också konsumera pulversoppan Knorr. Upprymd av tanken på en lyckad palatsrevolution skyndar sig Stein att påminna lagkamraterna om reklamsnutten. Kännetecknet för de sammansvurna ska vara förkortningen SK. Det betyder Suppenkasper (Soppkaspar) och är den nedlåtande beteckning som Stein hoppas att alla hädanefter ska kalla Kaisern för. Planen misslyckas, inte ens de egna lagkamraterna i Hamburger SV tycker att det är en bra idé att spela semifinal mot Frankrike utan Schumacher mellan stolparna. Medan Stein, ensam och utstött, flyger hem över Atlanten tar sig Tyskland till final. Fyra år senare försökte Beckenbauer själv få Uli Stein benådad och med i truppen till Italien-VM; fotbollsförbundet sa blankt nej.

3. Deutschland - Niederlande 2:1, VM 1990.

Åttondelsfinal på Giuseppe Meazza i Milano. Två lag som känner varandra utan och innan. Chansen att nåt slags ömsesidig sympati plötsligt ska uppstå är obefintlig redan före avspark. Tyskarna lurar på revansch för EM-semifinalen två år tidigare (då den blide Ronald Koeman bytte tröja med Olaf Thon bara för att sekunden senare låtsas torka sig i röven med det intet ont anande klädesplagget); holländarna är lite småpurkna över att bara ha hamnat tvåa efter Tyskland i den gemensamma kvalgruppen till VM. Hårt, taktiskt präglat spel. Efter lite drygt 20 minuter får tyskarna till ett anfall som i slutändan bara leder till inspark men ändå ser lovande ut. Völler joggar ut ur straffområdet när en viss Frank Rijkaard plötsligt sluter upp vid hans sida och, förmodligen i avsikt att testa kvaliteten på Völlers permanentfrisyr, skickar i väg en försvarlig laddning saliv mot Rudis guppande lockar. Domaren är en visionär natur från Argentina. Han vet redan att Maradona kommer att gråta efter finalen och likaså vet han att Tyskland kommer att vinna hela turneringen efter att Völler filmat sig till en straff. Det är därför båda åker ut, Rijkaard och Rudi. Rätt ska vara rätt.

4. Frustrerad mittfältsregissör - Landslagstränare 0:1, VM 1994.

Till VM i USA kom Tyskland med ett halvt dussin spelskickliga mittfältare. Matthäus var visserligen omskolad till libero, men om de offensiva, spelgestaltande rollerna på mittfältet konkurrerade Sammer, Hässler, Andy Möller, Mario Basler och en spelare från italienska Serie B: Stefan Effenberg. Media gillade inte uttagningen av honom, men Berti Vogts stod på sig: även om Effe spelat i Honduras fjärde liga hade han haft sin VM-koffert packad och klar. Kruxet var dock att Effenberg var påtänkt för en roll som defensiv kantspringare. En Briegel för 90-talet: högerback när motståndarna anföll, högt upp på plan vid eget bollinnehav. I sista matchen i gruppspelet väntade Syd-Korea på Cotton Bowl i Dallas. 3-0 efter 35 minuter krympte i den skoningslösa värmen till 3-2; i ett utpumpat, oinspirerat lag var Effe en av de sämsta. Med en kvart kvar att spela bytte Vogts ut honom. När han gick av planen möttes han av illvilliga busvisslingar från de egna fansen. Han gav dem fingret. Vogts hade i smyg reserverat två flygbiljetter hem, in blanco, lagom till åttondelen. Nu skrev han Effenbergs namn på den ena och vaskade fram en lämpad fångvaktare som skulle följa på planet. Bild-Zeitung (eller om det var Stern, jag minns inte längre) hade också planerat strategiskt och bokat en lyxsvit i centrala Dallas för den händelse att nån tysk spelare kände för att "tala ut" om den dåliga stämningen i truppen. Effe kände definitivt för det. Han blev kvar ytterligare en månad i USA, solbränd och hånflinande.

5. Deutschland - Kroatien 0:3, VM 1998.

Äntligen ett VM som tjusade massorna. Stjärnorna virvlade förbi, i match efter match: Zidane, Ronaldo, Overkamp, cool Britannia med Beckham och Owen, Danmark med bröderna Laudrup, det tappra Paraguay, Kroatien med legender som Robert Jarni, Zvonimir Boban och Davor Suker i sitt första VM nånsin. I princip alla de stora lagens tränare hade filat på spelsystem och bemödat sig om att hitta offensiva taktiska varianter. Men inte Tyskland. Berti Vogts hade ringt alla från guldlaget 1990 och efter viss tvekan hade de osäkrat rullatorerna, bokat färdtjänst och blivit forslade till den franska sommarens violblå skymningsdimmor. För att i nån mån få ned snittåldern på truppen fick även Christian Wörns följa med. Han var den prototypiske tyske mittbacken. Precis som Karlheinz Förster och Jürgen Kohler hade han börjat karriären i Waldhof Mannheim, tränad av den hårdföre Klaus Schlappner som på sin fritid var aktiv medlem i det högerextremistiska partiet NPD. Åttondelsfinalen dömdes av en ambitiös men lite nervig norrmann vid namn Rune Pedersen. Även för honom var det ett stort VM. Gula och röda kort blixtrade till i solskenet och rättvisan var som alltid blind. Världsstjärnor som Zidane, Desailly och Laurent Blanc åkte på utvisningar, Ariel Ortega, Beckham, Kluivert, en vilt protesterande trio från Kamerun och otaliga andra. Före avspark mönstrade Pedersen de tyska dinosaurierna. På nåt sätt var det taskigt att dela ut kort till veteraner som Kohler, Hässler, Klinsmann eller Bierhoff; det var ju så uppenbart att matchen mot Kroatien ändå var slutstationen på vägen mot ättestupan. Wörns, däremot. Hockeyfrilla, utputande armbågar - en perfekt kandidat. Pedersen lät honom hållas i 40 minuter, sen blev det sorti. Jag minns lättnaden vi alla kände när han småtjurigt lämnade plan. För några ögonblick föreföll det ändå lättare att slå Suker & co med tio man än med komplett lag, inklusive Wörns. Sen gjorde Jarni 0-1 och förödmjukelsen tog sin början.

6. Kamerun - Deutschland 0:2, VM 2002.

Sista matchen i gruppspelet. Jourhavande kortviftare: Antonio Jesus Lopez Nieto från Spanien. I första halvlek strök ett distansskott från Bernd Schneider dödligt nära Kameruns ribba, annars var det spel mot ett mål: Oliver Kahns. Carsten Ramelow hade tilldelats det tvivelaktiga uppdraget att i ett tremannaförsvar agera ett slags mellanting mellan konventionell mittback och Den Siste Tyske Liberon. Han löste det på sitt eget övertygande sätt: inom loppet av tre minuter lyckades han dra på sig två gula kort och då återstod fortfarande femtio minuter kvar att spela. Völler, lite av en expert på området tyska utvisningar i VM, anade att Ramelow snart riskerade att få sällskap i duschrummet och tog för säkerhets skull ut den varnade centerbuffeln Carsten Jancker i paus. Det blev inhopparen Marco Bode som sen något överraskande vände matchen; frispelad av Klose dök han upp framför Boukar Alioum i Kameruns mål och satte 1-0 med en iskyla ingen trott honom kapabel till. Vid det laget hade domaren redan släppt själva matchen och jobbade istället hårt på att vifta sig in i rekordböckerna. Efter nittio minuter stod det 6-6 i gula kort och 1-1 i utvisningar. För tyskarna skulle en av varningarna få konsekvenser. Om inte Ballack dragit på sig ett gult kort här hade varningen i semifinalen inte spelat någon roll och då kanske finalen... Men det är en annan historia. Kamerun tränades för övrigt av en gammal Bundesligalegend, Winnie Schäfer. Hans frisyr var objektivt sett inte bättre än Wörns men föreföll ändå långt mindre provocerande.

7. Deutschland - Argentinien 5:3, VM 2006.

Kvartsfinal, VM på hemmaplan. Det ironiska med denna repris på två tidigare finaler var att Tyskland inte drog på sig någon utvisning under själva matchen - trots att det förmodligen hade varit befogat att köra ut den ene eller andre - men att FIFA i efterhand bestämde sig för att stänga av Torsten Frings för att denne hamnat i vägen för bänknötaren Cufres amoklöpning efter att Tyskland vunnit på straffar. Hursomhelst, de första fem minuterna bjöd på en kavalkad av hämningslösa tyska råheter. Klinsmann kallade spelstilen forechecking; i verkligheten handlade det bara om att dela ut blåmärken och lömskt svidande köttsår. Podolski drog på sig den första varningen redan efter tre minuter. Märkligt nog fungerade taktiken. Tyskland var överlägset - i cirka sexton, sjutton minuter. Sen började argentinarna också fälla ut armbågarna och matchen urartade till nåt slags stop and go nära mittcirkeln. Frispark, försök till dribbling, ny frispark. Inte helt orättvist tog Riquelme & co så småningom ledningen. Ärkeängeln Miro Klose, under alla år fram till matchen mot Serbien oskulden själv och kroniskt höjd över alla misstankar, satsade i det läget på att stånga in både bollen och Argentinas målvakt. Konsekvensen blev att motståndarna fick byta målvakt, vilket efter det tyska kvitteringsmålet och förlängningen ledde till att Tyskland vann på straffar. Jens Lehmann knep två, inbytte Leo Franco ingen. När spelarna redan var på väg bort från plan greps som sagt Cufre av en obändig lust att få i gång ett masslagsmål och eftersom FIFA gjorde bedömningen att Frings också gillade den idén saknade Tyskland sin kanske viktigaste spelare i semifinalen mot Italien. Det gick som det gick. Beckenbauer hade rätt som 86 vägrade att peta straffhjälten Schumacher; att Klinsmann inte satte in Oliver Kahn mot Italien var däremot tjänstefel och kostade oss guldet.

8. Deutschland - Serbien 0:1, VM 2010.

Som sagt, länge var han sakrosankt, Miroslav Klose. Nu fick han de båda kort han borde ha fått nån gång under senvintern när Bayern mötte Fiorentina i CL. Det är hursomhelst inte hans utvisning som hotar Tysklands fortsatta framfart utan varningarna på Lahm, Khedira och Schweinsteiger. Det är tur att vi slipper England i åttondelen; mot USA eller Algeriet kan man med fördel spela Wörns och Juskowiak på det defensiva mittfältet.

Deutschland - Ghana 6:1 (0:1)

14 april 1993, Ruhrstadion, Bochum.

Bochum har alltid haft en fantastisk publik och en läcker arena.
Ändå dröjde det tills september 1981 förrän den första landskampen spelades på Ruhrstadion. Det var VM-kval mot Finland, 7:1, tre mål av Rummenigge, två av Breitner. Fem år senare, i maj 1986, spelades en trött och trevande träningsmatch mot Jugoslavien (1:1) inför Mexico-VM; och därefter dröjde det ytterligare sju år innan Bochum fick sin tredje och, som det skulle visa sig, sista landskamp.

Matchen mot Ghana, i april 93, är faktiskt enda gången de båda länderna mötts.
Landslagstränare på den tiden: en viss Berti Vogts.
Andy Köpke stod i mål, Olaf Thon agerade libero, Kohler och Buchwald mittbackar. Som defensiva kantspringare hittar vi Stefan Effenberg (till höger) och Thomas Helmer (till vänster); Michael Zorc testades som balansspelare medan Matthäus och Uwe Bein hade mera offensiva roller på mittfältet; i anfallet bildade Klinsmann och Kalle Riedle radarpar.

I efterhand framstår den där matchen som symptomatisk för hela den frustrerande Berti Vogts-epoken. Ett bra lag, späckat med på pappret spännande spelare - som dock gärna skulle tilldelas roller som inte passade dem (Helmer) och som var specialdesignade för att beröva dem all kreativitet (Effenberg).
Stort fokus låg på att alla högt och tydligt skulle sjunga med i nationalsången; utmattade av denna kraftinsats saknade spelarna sen ork för att åstadkomma nånting alls i första halvlek.

Med Ghana var det annorlunda. De agerade extremt disciplinerat, låg och lurade på kontringar, tålmodiga och livsfarliga. Redan efter deras andra anfall låg bollen i nät bakom den olycklige Köpke. Då hade det gått 44 minuter och hemmapubliken, vana vid den magiske Darius Woszs tempodribblingar, stod upp och skanderade vad de tyckte om Vogts, framförallt vilka slags underordnade sysslor arbetsförmedlingen redan nästa morgon borde fixa fram åt honom.

I pausen byttes Ulf Kirsten in istället för Riedle; sen dröjde det ändå tjugotre minuter innan han kvitterade. Inom en minut gjorde Effenberg och Klinsmann varsitt mål och när domaren till sist blåste av stod det 6:1. Det hjälpte inte att publiken applåderade; dödligt förorättad såg Vogts till att inga fler landskamper spelades i Bochum.

Som sagt, de där 90 minuterna mot Ghana speglar nästan övertydligt åren med Berti Vogts. Blandningen av villrådighet, arrogans och mystisk utmattning i första halvlek - det var så Tyskland agerade i EM 92, VM 94 och 98. Den plötsliga uppryckningen, lättnaden när spelet flöt och målen radades upp fanns där hela tiden som en möjlighet men syntes bara glimtvis - i EM-kvalet 90/91, i EM 96, i en handfull betydelselösa träningsmatcher. Som den mot Ghana, april 1993.

Berti, vår man 20 cm ovan gräsytan.

Sämsta matchen hittills...

... vad gäller tevekommentatorerna alltså: entydigt Brasilien-Elfenbenskusten.

Jag har sett i princip alla VM-turneringar sen England tränades av Lord Nelson och Frankrike hade en ytterbreddare vid namn Jean Baptiste Bernadotte... men ett sånt defensivt tråklir, en sån uppsjö av verbala felpassningar och sanslösa koncentrationsproblem som TV 4:s radarpar i går radade upp - never before.

På planen pågår ändå ett stort drama. För den afrikanska kontinentens räkning handlar det om vinna eller försvinna; för spelarna i gula tröjor handlar det om att övertygande bevisa att det faktiskt är Brasilien som spelar och inte elva pärmvändare från Försäkringskassan som kickar lite i väntan på en spännande power point-presentation. Det finns otaliga krutdoftande matcher i matchen: den tungfotade Lucio mot den inte helt återställde Drogba; Kaka mot Eboué; Dunga mot Svennis etc, etc.
Och som en särskild krydda: den kanske svajigaste domaren hittills, specialiserad på att galghumoristiskt springa och skämta om hands med Luis Fabiano ögonblicket efter att denne anlitat Guds hand och på det sättet punkterat matchen...

Men, nej. Ingenting av allt detta roar TV 4:s experter.
Istället får vi långa, halvt nostalgiskt, halvt sexuellt färgade utläggningar om vad en viss Mats Wilander gjorde i Paris open nån gång i ett annat årtusende; "man blir lite tårögd" mumlar Perlskog och nere på gräsmattan kokar emotionerna, domaren förlorar definitivt kontrollen över matchen; Brasilien är skenbart överlägsna men en enda djupledspassning från herrarna i grönrandigt räcker för att fullständigt sticka hål på Dungagängets taffliga offsidefällor; och TV 4 ligger utsträckta på psykoanalytikerns soffa, osorterade minnen av hur härlig di Canio var blandas med reflexioner om att det är för ont om "smeknamn" nuförtiden.

Som sagt, alla gnäller om kvaliteten på matcherna. Jag tycker varken den är bättre eller sämre än gruppspelet 2006. Samma fokus på att täppa till bakåt, samma vilda längtan att hålla nollan. Det kommer att bli bättre men redan nu finns mycket att se för den som är intresserad av samtida taktik.

Kommentatorerna däremot, så här usla har de aldrig varit förr.
Nu letar jag efter en frekvens som filtrerar bort allt snack om pensionerade svenska tennisstjärnor och bara ger oss 100 procent vovvetutor.

Subotic und die Heimat

Någonstans läste jag att Neven Subotic, serbisk försvarsklippa i Borussia Dortmund, kallar Tyskland "meine Heimat".

Citatet är inte förvånande, men ändå en smula oroande. Det bekräftar bara misstanken att matchen mot Serbien blir Tysklands svåraste. Under hela VM. Det här är mötet mellan två lag som kan varandra utan och innan, chanserna att överrumpla motståndaren med något denne inte redan kände till (en ny spelare, nya löpvägar, oväntad press eller ett överraskande tempo) är lika med noll. Avståndet mellan Tyskland och Balkan är kortare än avståndet mellan Sverige och Danmark, åtminstone vad gäller fotboll. Med rätta hänvisar Subotic och Pantelic till vardagen i Bundesliga: varför skulle de vara paralyserade av vad Özil åstadkom mot Australien när det är deras jobb, hemma, till vardags, att hantera exakt de djupledspassningarna?

Ända sen den där den fatala förlusten med 0-3 mot Kroatien i VM 98 har det varit uppenbart att Tyskland är underlägsna lag från Balkan. Senast såg vi det försommaren 2008 - först en knapp och totalt orättvis uddamålsseger hemma mot Serbien i den sista träningsmatchen inför EM, sen bitter déjà vu när Darijo Srna, Ivica Olic & co klädde av oss på Hypo-Arena i Klagenfurt. Anledningen till att det så entydigt har varit fördel Balkan kan sammanfattas: teknik och speed. När Srna trampade på gasen och under 90 minuter oavbrutet rusade längs högerkanten var det som om bollen satts fast med kardborrar på hans sko. Dåvarande vänsterbacken Marcell Jansen sträckte lite håglöst och tvekande ut höften i en antydd tackling - mer hade Tyskland den gången inte att sätta emot.

Nu är vi i kapp, äntligen. Men tysk speed mot serbisk teknik och tysk teknik mot serbisk speed, det bäddar knappast för tumult i straffområdet och inflation i målchanser. Tvärtom, i mötet mellan den svarta örnen och den vita kommer båda att egalisera varandra.

Mot Australien hade jag rätt med mitt tips. Nu säger jag 1-1 och hoppas innerligt att jag har fel. Eftersom vi vinner mot Ghana (3-1) är förstaplatsen i gruppen hursomhelst spikad.

Ottmar och de 100 målen

Måste försvara herr Hitzfeld. Vad Spaniens fans än säger, så är han ingen Rehhagel som rest till Sydafrika i syfte att slå sönder allt som är vackert och glittrande.

Fredagen den 13 maj 1977.
2. Bundesliga Süd: VfB Stuttgart vs Jahn Regensburg.

Mot 70-talets mitt hade gamla mästarlaget Stuttgart chanserat rejält.
Utspelade, förödmjukade, till sist nedflyttade påminde laget sommarn 1975 om en brusten såpbubbla. Man hade in i det sista drömt om spel i UEFA-cupen, nu väntade istället andra ligan och motståndare som Bad Kreuznach, Reutlingen, Pirmasens och Völklingen.
Djupt inne i självbedrägeriets labyrinter vägrade klubbledningen att förstärka laget.
Man hade ju en hel svärm lovande tonåringar till sitt förfogande, framförallt Hansi Müller som precis hade fyllt körkort och den ett år yngre mittbacken Karlheinz Förster. Dessutom hade man i klubben med gamla landslagsyttern Dieter Brenninger och den unge (men redan gravt tunnhårige) centerbuffeln Dieter Hoeness redan två tredjedelar av en anfallskedja designad att skrämma slag på vilket ängagäng som helst. Men en kugge fattades fortfarande offensivt.

Med lika delar hopp och förtvivlan registerade fansen att en viss Ottmar Hitzfeld i det läget värvades till Stuttgart.
Han var ett stort namn, Ottmar Hitzfeld - men dessvärre bara i Schweiz där han 1972 och 73 vunnit ligaguld med Basel och en säsong plockat hem skytteligan.
Dessutom var han utexaminerad matematiklärare. Och femmålsskytt för Tyskland i OS 1972.

Det speciella med honom var det bisarra förnamnet. Ottmar - så hette ju bara en annan tysk och det var just honom Hitzfeld var döpt efter.
Pappa Hitzfeld var tandläkare och förmodligen synsk. Familjen bodde i Lörrach, en småstad fem kilometer från schweiziska gränsen; närmaste metropol var Basel. Det var de år då tandläkarna hanterade mängder av gips, porslinskronor var för dyra, Hitzfeld den äldre böjde sig över gapande munnar, petade in en liten gipstand i luckan mellan två gulnade gaddar och plötsligt såg han det framför sig: sonen skulle döpas till Ottmar. Efter Ottmar Walter, den store Fritz Walters mindre omsusade bror. Eftersom han var en visionär natur insåg han två saker, dels att namnet Ottmar skulle stiga i värde fem år senare, i samband med VM i Schweiz; dels att sonen hela livet skulle syssla med fotboll och att det på nåt sätt skulle vara mera Schweiz än Tyskland över karriären.





Hursomhelst, Stuttgarts första år i den lägre divisionen var ingen hit.
Under några kvava brittsommarveckor stormade det unga, hungriga laget upp i tabelltoppen; sen kom höstdimmorna smygande, det blev frost och vinter och senast i april var man tillbaka på det brustna såpbubblestadiet igen: Röckling Völklingen - Stuttgart 5:3.
I slutändan väntade en elfte plats.
Detta oglamourösa gästspel i den absoluta medelmåttighetens ingensmansland sporrade klubbledningen att envist hålla fast vid konceptet never-change-a-failing-team. I efterhand var det klokt, följande säsong var Müller, Förster och de andra tonåringarna förkrossande överlägsna.
Våren 1977 var det hugget i sten att Stuttgart skulle vinna ligan. Det enda spänningsmomentet som kvarstod var frågan hur många mål de skulle göra.
Inför sista hemmamatchen, mot Jahn Regensburg, hade de 92 baljor på kontot. Fansen hoppades på 95 och fredagen den 13 maj strömmade 37 000 åskådare till Neckarstadion för att ta del av fyrverkeriet.

Det blev förstås han, den pseudoschweiziske matteläraren, tandläkarsonen Ottmar, som satte lavinen i rullning.
1:0 efter sju minuter blev till 5:0 i paus (Hitzfeld hade satt fyra och Dieter Hoeness ett).
För att få stopp på förödmjukelsen reagerade Regensburgs tränare och bytte ut den back som misslyckats med att hejda Hitzfelds framfart. Det hjälpte ändå inte. Tre minuter efter att andra halvlek blåsts i gång rullade Ottmar in 6:0. Nu var man uppe i ofattbara 98 mål och plötsligt gick det liksom en stöt igenom motståndarna. Regensburg var ligans strykpojkar och hade parkerat på en nedflyttningsplats alltsedan den fjärde omgången. Nu började de springa, de hade inget alls att kämpa för längre men de tänkte inte bidra till att det fjunigt arroganta Stuttgart kom upp i hundra mål. Hansi Müller snurrade upp allt som rörde sig på mittfältet men kring straffområdet fanns med ens inga ytor längre. Allt var igentäppt, minsta grässtrå på Neckarstadion både zon- och man-mot-man-markerades av det ögonblicksdopade Regensburgförsvaret. Till sist var det den minst målfarlige av Stuttgarts anfallare, en viss Klaus-Dieter Jank, som rann igenom och med åtta minuter kvar att spela snubblade in 7:0. Domaren hann sen knappt blåsa i gång matchen igen förrän Ottmar stänkte in det hundrade målet bakom en vanmäktigt sprattlande Josef Brandl.

Jag ville bara ha det sagt. Rehhagel var hela karriären igenom en terrier, en spelförstörare, en målförhindrare. Ottmar däremot: medlem av 100-klubben. Sex mål i samma match är fortfarande rekord i Zweite Bundesliga.

Don´t cry for me, Werder Bremen

Föga förvånande hamnar Mesut Özil nu i centrum för de vildaste silly season-spekulationer.

Enligt dagens Gazzetta dello Sport ska han vara på väg till Inter.

Personligen tror jag inte på just det klubbytet (åtminstone inte så länge Sneijder är kvar). Men även om adressen fortfarande är oklar så är flyttkartongerna definitivt beställda. Özils kontrakt går ut 2011, och eftersom han knappast lär förlänga så är det den här sommaren Werder ska slå mynt av hans hisnande djupledspassningar.

Prislappen lär ligga kring 20 miljoner Euro - i dagsläget. Om han bibehåller formen från Australienmatchen, om han sätter en enda av de där hundraprocentiga chanserna han sumpade i söndags, kan det bli dyrare.

Köparen lurar nånstans i skuggorna. Ännu vet vi inte vem det är men man hör, till och med tvärs igenom tutandet, det distinkta prasslandet från stora sedlar och den torra lilla ploppen när ett halvt dussin förgyllda reservoarpennor samtidigt osäkras.

Sign up here, please.

Vete tusan, men här och nu tycker jag att Arsenal känns som en löftesrik möjlighet.

20 years ago: Ver. Arab. Emirate vs Deutschland 1:5

15 juni 1990, Stadio Giuseppe Meazza, Milano.

Matchen blåstes igång klockan 21:00, domaren var en Sovjetmedborgare vid namn Alexej Spirin och åtminstone meteorologiskt var det en av de mest dramatiska matcher Tyskland nånsin spelat. Det regnade oavbrutet, åskan som mullrade vid horisonten kom ömsom närmare, avlägsnade sig skenbart för att bara några minuter senare dundra loss sju millimeter ovanför Beckenbauers bistert koncentrerade ögonbryn; Lombardiets violblå kvällshimmel klövs av otaliga blixtar och på hedersläktaren huttrade Emiratets överste shejk som inför matchen lovat den spelare som gjorde första målet på tyskarna en lyxbil till ett värde av cirka en halv miljon kronor.

Utgångspunkten för Tyskland var ungefär densamma som i årets turnering. I första matchen hade man snurrat upp Jugoslavien, Matthäus hade gjort två lysande mål och efteråt hade truppen gästats av en hänförd Fritz Walter, som om och om igen förklarade att det här var det bästa tyska landslaget på åratal. Med andra ord, eufori men också höga förväntningar.

Jürgen Kohler var fortfarande lätt skadad och precis som i premiären spelade Uwe Bein istället för Littbarski.


I dag är både Bein och hans karaktäristiska trafikpolismustasch kanske inte direkt bortglömda, men ändå ljusår från en plats i alla imaginära drömelvor.

Precis som Netzer hade han oturen att karriären igenom briljera på en position som var vikt åt honom i klubblaget men inte fanns i landslaget. Det lite märkliga med Tyskland är ju att man aldrig haft någon klassisk "10:a", åtminstone inte på det sättet som andra stora fotbollsnationer. Kanske kom Netzer närmast, under EM 72 - men det systemet, glänsande iscensatt i kvartsfinalen borta mot England, byggde i praktiken på ett slags job sharing där den förmenta 10:an (Netzer) ofta drogs tillbaka till liberopositionen medan denne (Kaisern, who else) tog över regin på det offensiva mittfältet. (Gungbrädet kallades principen.)

Alla senare centralt placerade, offensiva mittfältare har haft alla möjliga taktiska roller - mata anfallarna med djupledsbollar, agera släpande forwards, springa på andrabollarna etc. En riktig regissör har Tyskland, som sagt, aldrig haft. Efter Netzers drömturnering 72 togs han plats 74 av Overath. Sen fick vi Erich Beer, Hansi Müller, Paul Breitner; så småningom Lothar Matthäus och på den här sidan millennietröskeln Michael Ballack.

Alla har varit dominanta, målfarliga, enormt viktiga vad gäller den mentala biten; de har inte trippat omkring på gränsen till motståndarnas straffområde utan tvärtom ofta varit nere och rensat framför det egna - och hur tråkigt det tyska spelet än varit, så har den där centrale mittfältaren nästan alltid gjort sitt jobb och gjort det bra.

Men det som saknats har varit en Zidane. En riktig regissör. Någon som, när det är nödvändigt, trampar på bollen och väntar in öppningen, ser de fria ytorna ögonblicket innan de uppstått och styr spelet dit.

Under alla år som följde på Netzers sorti från landslaget kan jag bara se enda spelare som hade kunnat fylla den rollen: Uwe Bein.
Hemma i Eintracht Frankfurt gjorde han det perfekt. Den gången var uttrycket "hög lägstanivå" ännu inte uppfunnet, men det var precis detta han förkroppsligade. I match efter match; alltid befriad från de defensiva plikterna av den osjälviske Ralf Falkenmayer och med den nervige men inte obegåvade Andy Möller snett framför sig.

Beckenbauer skrev upp honom i sitt anteckningsblock och när journalisterna frågade, varför Bein än en gång lämnats utanför truppen svarade Kaisern mångtydigt: "Jo, men han finns ju på listan." Faktum är att han hann fylla 29 innan han äntligen fick göra sin landslagsdebut. Det var VM-kvalet mot Finland, 4 oktober 1989, Westfalenstadion. Efter ett futtigt 1-0 i paus tröttnade Beckenbauer, tog ut Hässler och bytte in Bein. Matchen vanns med 6-1 och hädanefter var han inte bara en del av truppen, i rangordningen hade han avancerat till nummer 11, 12 eller 13. Wackelkandidat, kallas en sån spelare på tyska; han som står först på tur att plockas ut eller bytas in, allt eftersom.

Och trots konkurrensen bland offensiva mittfältare (Hässler, Littbarski, Möller, i någon mån Olaf Thon) gjorde han det alltid bra, Uwe Bein.
Det enastående lugnet, den rofyllda blicken fram mot anfallarna eller ut mot kantspringarna, drömpassningarna som journalisterna gärna kallade: dödliga, allt detta tog han med sig från klubblaget och applicerade framgångsrikt under sina inhopp för Beckenbauer. Regissörsrollen fick han ändå inte; den var vikt åt Matthäus och Matthäus var vid den här tiden närmast ett slags mittfältslibero som gärna skulle hämta bollen hos de egna mittbackarna och sen driva den upp mot mittcirkeln och därifrån slå långa bollar mot sina polare från Inter, Klinsmann eller Brehme. Det ledde till att Bein hamnade lite för nära vänstra sidlinjen och där fanns redan Andy Brehme.

Jag uppskattade honom enormt och ville alltid se honom i startelvan, samtidigt var det ju uppenbart att han ofta blev överflödig. Han såg Matthäus komma och retirerade då höviskt till nån zon där han inte var i vägen och ändå spelbar. Mot Emiratet gjorde han sitt enda mål i VM. Snart var han likväl tillbaka på bänken igen.

Som sagt, han platsar tyvärr inte i någon drömelva. Och ändå var han det tidiga 90-talets tyske Zidane. Synd att han aldrig riktigt fick visa det.

Matchen mot Emiratet bjöd utöver ovädret på en rad läckra mål. Völler var i sitt livs form och Klinsmann hade mognat rejält under sitt första år i Inter. Man anade att någonting stort var på väg att växa fram.

Tredje mannen...

... ovanligt bredbröstad på just den här bilden, men ändå på något mystiskt vis undanglidande, gäckande, kanske oansenlig och i alla fall ständigt i skuggan av Löw och Andy Köpke, han heter sen knappt fyra år tillbaka Hans-Dieter Flick. Förut hette han Hansi. Eller bara Flick.

Faktum är att jag minns honom rätt väl. Som spelare, alltså.

Han kom till Bayern München säsongen 1985/86, en fjunig nobody, 20 år och med ett förflutet i amatörklubben SV Sandhausen.
Bayern tränades då fortfarande av Udo Lattek och laget var stjärnspäckat, inte minst vad gällde defensiva spelare.
Veteranen Bernd Dürnberger hade precis lagt av, men framför legendariske Jean-Marie Pfaff fanns idel aktuella, före detta eller blivande landslagsspelare: Klaus Augenthaler, Norbert Eder, Hansi Pflügler, Breitners gamla städgumma Wolfgang Dremmler, dessutom den avhoppade DDR-liraren Norbert Nachtweih (spärrad på livstid från spel för annat land än Honeckerrepubliken) och den danske publikfavoriten Sören Lerby. Dessutom ett helt gäng extremt motiverade reserver, egna talanger från juniorlaget etc etc.

Otrolig, nästan omänsklig konkurrens för den blyga killen från landet. Trots allt blev det ändå sex inhopp i Bundesliga den säsongen.

När man kollar gamla samlaralbum från den tiden (Panini och andra) syns det tydligt att han efter ett år gör ett karriärsprång.
Första säsongen är han bara en suddig passbild, nåt som samlande småkillar ska klistra in i albumets nederkant där det finns lite plats över. Panini och de andra bildproducenterna vill liksom inte riktigt kosta på honom en riktig bild med klubbemblem och allt; det är som om alla räknade med att han snart ändå skulle vara tillbaka i SV Sandhausen.

Nästa säsong, däremot. 1986/87. Som skulle bli Latteks sista. Då är Hansi Flick, av samlaralbumet att döma, en integrerad del av laget. Bayern köpte visserligen Andy Brehme, men han var egentligen ingen riktig konkurrent - Flick spelade på högerbacken och Brehmes plats var ju ute till vänster. Snart visade det sig dock att Brehme, garanterat ordinarie vänsterback i landslaget, inte platsade på den positionen i klubblaget. Hansi Pflügler, hatad av motståndarna och älskad av fansen (båda kallade honom Rambo, men bara de senare uttalade det på ett påfallande ömsint sätt), vägrade lämna ifrån sig platsen och Brehme fick vackert flytta över till högerkanten. Det hindrar ändå inte Lattek från att ge Flick hyfsat med speltid, 19 matcher och hela fem i europacupen (där han dessutom stänker in ett mål mot Austria Wien).

Lite lik Philipp Lahm, särskilt på passbilden. Annars är det samma glesa fjunmustasch som var mode de åren: Olaf Thon åkte till Mexico 1986 med den där dubiösa skuggan över läppen och sen skulle alla tyska spelare som var det minsta up and coming ha en likadan. Även Raimond Aumann, Pfaffs konkurrent mellan stolparna, jobbade hårt på att få till den rätta blandningen av jovial bensinmacksföreståndare och lovande pärmvändare på försäkringskassan. Roland Wohlfarth likaså.

Om det nu var mustascherna eller om det var det trista, nästan komiskt pragmatiska spelet - själv orkade jag den säsongen inte följa Bayern. Inte ens den sista, absolut avgörande matchen pallade jag med att titta på: finalen i dåvarande vad-det-nu-hette-som-sen-blev-Champions-League. Sammanfattningen på de sena kvällsnyheterna visade hur Bayern gav bort ett (som de trodde) säkert 1-0 försprång till ett kvickt och tekniskt Porto, ett lag som hade allt Bayern inte hade. Vad gäller Flick var han med från start, men när Porto sen, inom loppet av tre minuter, vände matchen plockades han i den 82:a minuten av banan.



Det där var också slutet på epoken Lattek. För Bayerns räkning var åren med Lattek ambivalenta: man samlade massvis med titlar, men tynade spelmässigt bort i absolut avsaknad av idéer. Flick gjorde dinosauriefotbollen kanske detsamma, samarbetet med Lattek gav honom i alla fall två ligaguld och vinst i cupen 1986.

När säsongen på sensommaren 1987 blåstes i gång igen tränades Bayern plötsligt av en gammal ärkerival. Jupp Heynckes hade under alla år på 70-talet konkurrerat med Gerd Müller om att vinna skytteligan och efter den aktiva karriären hade han fortsatt som tränare i Mönchengladbach. Nu skulle han ta över Bayern. Få defensivspecialisterna, de som älskade att på hemmaplan försvara en 1-0 ledning mot Bochum, att spela attraktivt. De flesta trodde nog att han skulle misslyckas och det gjorde han också. Åtminstone till en början. Bremen och Köln drog ifrån i ligan, och Heynckes lade nästan allt krut på att offentligt stöta sig med de etablerade stjärnorna. Först var det Augenthaler som i evigheter skulle sitta på bänken. Sen gick det väldigt snabbt och syndabockarna var otaliga, deras namn skiftade ständigt; konflikterna spred sig likt ett virus genom alla lagdelarna och den ende egentlige vinnaren var... Hansi Flick.

Han återfanns nästan alltid i laguppställningen men aldrig på samma position. När Bayern slår Bremen hemma (2-1) är han högerback, mot Leverkusen agerar han klassisk sexa bakom Lothar Matthäus; ibland spelar han ute till höger på mittfältet, nån enstaka gång får han testa vänsterbacken och mot slutet av säsongen är han ofta bofast i mittförsvaret.

Tränarens permanenta konfrontationskurs med resten av laget leder till att Brehme och Matthäus skriver på för Inter. Glatt överraskad att det gick så lätt att få bort divorna letar Heynckes efter fler exempel att statuera: valet faller snart på målvakten Pfaff och mittbacken Norbert Eder. Båda ska bort - Eders bristande entusiasm inför de här nymodigheterna leder till att Flick allt oftare tar hans plats i startuppställningen.

Jag vill inte att det här ska låta tvetydigt. Det var absolut inte så att Flick var nåt slags opportunistisk nickedocka som fick spela för att han ställde sig in hos Heynckes. Han spelade av den enkla anledningen att han var hungrigare än de andra, till skillnad från Eder & co ville han fortfarande nånting, och han spelade bra. Nånstans den våren tar han definitivt klivet ut ur anonymiteten och blir en riktig spelare, ingen benånad tekniker kanske, men nån vars tacklingar man litar på. Det gjorde säkert ont att möta honom och det var liksom avsikten. Mustaschen var bortrakad för länge sen.

Nästa säsong blev lyckligare för Bayern, och för Heynckes.
Internt fortsatte utrensningarna likafullt. Nästa man till sjavotten var Norbert Nachtweih. DDR-flykting, kedjerökare, gärna sedd stamgäst på Münchens alla inneklubbar, dessutom Augenthalers rumskamrat sen många år tillbaka. (De låg tillsammans i sina sänger och kedjerökte, träningsläger efter träningsläger, och Heynckes gillade det aldrig riktigt.)

När Nachtweih fick nys om att han stod på svarta listan, att klubben planerade att sälja honom till Cannes, blev han för ett ögonblick sentimental. "Oss gamlingar är det fan ingen som bryr sig om längre", sade han till pressen. Varpå Heynckes bryskt kontrade med att "det är tur vi har Flick, hans självförtroende är det inget fel på."

Våren 1989 blommade han sen upp för fullt, Hansi Flick. Jag minns en match mot Bayer Uerdingen, det var i början av juni och Bayern hade redan vunnit ligan. Flick satt (för ovanlighetens skull) på bänken, men byttes in - som central mittfältare - i 67:e minuten. Den lite sega tillställningen stod då 2-0, motståndarna ville men kunde inte lyfta matchen, Bayern var nöjda med att slå ned på tempot i den kvava försommarvärmen. När domaren sen blåste av stod det plötsligt 5-0, Flick hade spelat fram till ett mål och, inom loppet av åtta minuter, gjort två stycken själv.
Sportsidorna svämmade över av lovord. Süddeutsche skrev att Flick spelade "som om det satt fem förbundskaptener på läktaren". Problemet var bara att Kaiser Franz redan hade gått hem. Beckenbauer hade lämnat Olympiastadion cirka fem minuter innan Flick byttes in. Vi, hans fans, räknade kallt med att det ändå bara var en tidsfråga innan han skulle bli aktuell för landslaget. Wolfgang Rolff, som också var en sån där allround defensiv slitvarg, var på väg ut ur truppen och knappast aktuell för VM 90, och Thomas Berthold såg man inte som något större hot. Just då, knappa elva månader innan biljetterna till Italien skulle bokas, var det liksom självklart att Hansi Flick skulle med på VM-resan.


Sen blev det ändå inte så. Bayern snubblade in i en minikris samma kväll som Berlinmuren föll.
Den 9 november 1989, detta historiska datum, var i verkligheten en råkall angelägenhet med regn i luften och lågt svävande dimmor över stadion när Stuttgart körde över Bayern med 3-0 i cupen.
Jag följde den matchen framför teven och Flick var faktiskt inte ett dugg bra, i ett håglöst, närmast desorienterat lag lyckades han till och med vara en av de sämre, vilset springande, hela tiden minst ett och ett halvt steg efter motståndarna på de väldiga ytor framför Bayerns straffområde som han var satt att vaka över men som den kvällen tycktes ändlösa - som Sibiriens vidder eller någon provins av kratrar på månens baksida.

0-3 i cupen blev två helger senare 0-4 borta mot Nürnberg i ligan.

Irriterad valde Heynckes, än en gång, att ta till standardreceptet: nämligen hota de etablerade spelarna med alla unga no names som tryckte på och ville in i startelvan. Flicks tragedi var att Heynckes tidigare utrensningar varit så radikala att det knappt fanns några spelare kvar från Lattek-tiden. Av de få som ändå fanns var han den med svagast standing, de andra var alla aktuella för VM och beskyddades (antog man i alla fall) av Beckenbauer personligen.

Dessutom var det inte bara en ung talang som slogs om Flicks plats i laget, utan två. Thomas Strunz, som de åren var absolut helgonförklarad av alla som följde juniorlandslaget och en viss Thomas Kastenmeier, som redan var fyllda 23 men gått den långa vägen, via amatörlaget, och aldrig fått nåt gratis och inte heller hade nåt att förlora och därför snart blev kult. Flick, däremot, hamnade mer och mer offside.

Köln, som tränades av Christoph Daum och hade kommande guldhjältar som Hässler och Littbarski i laget, högg honom direkt.
Jag minns hans sorti i maj 1990. En blomsterkvast före avspark, utbytt (under applåder) i den 78:e minuten. Det var vemodigt men ofrånkomligt. Man unnade honom framgångar och insåg att laget var så pass bra att han skulle haft problem att ens ta en plats på bänken. Ersättaren Strunz hade på några korta månader avancerat till en spelare som redan jämfördes med Rijkard, Effenberg och Laudrup var på väg in, och skamligt nog höll sig saknaden efter Flick inom rimliga gränser.

Gästspelet i Köln blev kort och bittert. Allt som allt hann han med 44 matcher och 1 mål. Han var ofta skadad, borta i perioder som bara blev längre och längre, och även om jag nu i laguppställningen upptäcker att han fanns med på planen när Köln den där underliga hösten 1990 (som i mitt minne domineras av återföreningen med DDR och Matthias Sammers, Thomas Dolls och de andra östtyska stjärnornas intåg i Bundesliga) spöade Bayern hemma med 4-0, så har jag inget minne av hur han spelade. Jag kan se de andra backarna och defensiva mittfältarna i Kölns lag, men inte honom. Där han borde vara, en jublande knytnäve i klungan av rusiga Kölnspelare, där är det bara blankt. Bortretuscherat. Gult kort fick han i alla fall - men det fick å andra sidan nästan samtliga som den eftermiddagen vågade sig innanför sidlinjen; Bayern fick till och med två röda och Köln ett.

Sista matchen spelade han den 19 september 1992 hemma mot Dortmund.
27 år gammal. Utbytt i 47:e minuten. Sen ridå. Skadorna ville aldrig läka och snart var han stämplad som Sportinvalide, som det så olycksbådande heter på tyska. På kort tid blev det sen mycket tyst om Hansi Flick. Man hörde aldrig nånting om honom och minnena av hans matcher bleknade fort. Bayerska nostalgiker fortsatte i åratal att älta vissa dribblingar på vänsterkanten undertecknade Wiggerl Kögl, en spelare som lämnat klubben samtidigt och av samma skäl, men Flick nämndes aldrig. Långt om länge kom han upp till ytan igen. Tränade Hoffenheim, dåförtiden fortfarande ett anonymt ängalag i tredje ligan. Sparkades så småningom, efter fem år, av klubbens excentriske ägare, en mångmiljonär som ville mer och det snabbt; men det började ändå gå rykten om Flicks taktiska kvalitéer; Trappatoni plockade honom till Red Bull Salzburg där han satt och kurade på bänken bredvid maestron Trappatoni och superdivan Lothar Matthäus. Han var mån om att hålla sig borta från alla mikrofoner och låta de båda andra sköta snacket. Spelarna gillade ändå att berätta för pressen att det var Flick som skötte den taktiska biten och att han gjorde det lysande.

När Joachim Löw sen plötsligt var chef och behövde en assistent föll valet genast på Flick. Jag var mer förväntansfull än förvånad. Det var lite som sent 80-tal med Bayern, det fanns namn som det glittrade starkare om, men Flicks värde var pålitligheten. Jag mindes dödsföraktande tacklingar på regntunga planer i november, och hur han sprang och sprang i UEFA-cup kvartsfinalen mot Heart of Midlothian våren 89 (en duell som nästan gick förlorad för att ingen annan hade lust att springa mot ett fånigt skotskt långa-bollar-på-Colquhoun-gäng).

Och nu sitter han där. Sen knappt fyra år tillbaka. Journalisterna får inte längre kalla honom Hansi utan bör, det klargjorde han under sin första presskonferens, välja det mindre kamratliga Hans-Dieter. Annars är han sig lik. Ljuset faller på de andra, han agerar i bakgrunden. Jag är övertygad om att den nu våldsamt accelerande föryngringen av landslaget, hela den friktionslösa integrationen av såna absolute beginners som Badstuber och Thomas Müller också är hans verk. Kanske framförallt hans verk. Nu ger han de unga den chans han själv aldrig riktigt fick.



Anno domine 1987. Flick, Matthäus, Pflügler.