Fredagen den 13 maj 1977.
2. Bundesliga Süd: VfB Stuttgart vs Jahn Regensburg.
Mot 70-talets mitt hade gamla mästarlaget Stuttgart chanserat rejält.
Utspelade, förödmjukade, till sist nedflyttade påminde laget sommarn 1975 om en brusten såpbubbla. Man hade in i det sista drömt om spel i UEFA-cupen, nu väntade istället andra ligan och motståndare som Bad Kreuznach, Reutlingen, Pirmasens och Völklingen.
Djupt inne i självbedrägeriets labyrinter vägrade klubbledningen att förstärka laget.
Man hade ju en hel svärm lovande tonåringar till sitt förfogande, framförallt Hansi Müller som precis hade fyllt körkort och den ett år yngre mittbacken Karlheinz Förster. Dessutom hade man i klubben med gamla landslagsyttern Dieter Brenninger och den unge (men redan gravt tunnhårige) centerbuffeln Dieter Hoeness redan två tredjedelar av en anfallskedja designad att skrämma slag på vilket ängagäng som helst. Men en kugge fattades fortfarande offensivt.
Med lika delar hopp och förtvivlan registerade fansen att en viss Ottmar Hitzfeld i det läget värvades till Stuttgart.
Han var ett stort namn, Ottmar Hitzfeld - men dessvärre bara i Schweiz där han 1972 och 73 vunnit ligaguld med Basel och en säsong plockat hem skytteligan.
Dessutom var han utexaminerad matematiklärare. Och femmålsskytt för Tyskland i OS 1972.
Det speciella med honom var det bisarra förnamnet. Ottmar - så hette ju bara en annan tysk och det var just honom Hitzfeld var döpt efter.
Pappa Hitzfeld var tandläkare och förmodligen synsk. Familjen bodde i Lörrach, en småstad fem kilometer från schweiziska gränsen; närmaste metropol var Basel. Det var de år då tandläkarna hanterade mängder av gips, porslinskronor var för dyra, Hitzfeld den äldre böjde sig över gapande munnar, petade in en liten gipstand i luckan mellan två gulnade gaddar och plötsligt såg han det framför sig: sonen skulle döpas till Ottmar. Efter Ottmar Walter, den store Fritz Walters mindre omsusade bror. Eftersom han var en visionär natur insåg han två saker, dels att namnet Ottmar skulle stiga i värde fem år senare, i samband med VM i Schweiz; dels att sonen hela livet skulle syssla med fotboll och att det på nåt sätt skulle vara mera Schweiz än Tyskland över karriären.
Hursomhelst, Stuttgarts första år i den lägre divisionen var ingen hit.
Under några kvava brittsommarveckor stormade det unga, hungriga laget upp i tabelltoppen; sen kom höstdimmorna smygande, det blev frost och vinter och senast i april var man tillbaka på det brustna såpbubblestadiet igen: Röckling Völklingen - Stuttgart 5:3.
I slutändan väntade en elfte plats.
Detta oglamourösa gästspel i den absoluta medelmåttighetens ingensmansland sporrade klubbledningen att envist hålla fast vid konceptet never-change-a-failing-team. I efterhand var det klokt, följande säsong var Müller, Förster och de andra tonåringarna förkrossande överlägsna.
Våren 1977 var det hugget i sten att Stuttgart skulle vinna ligan. Det enda spänningsmomentet som kvarstod var frågan hur många mål de skulle göra.
Inför sista hemmamatchen, mot Jahn Regensburg, hade de 92 baljor på kontot. Fansen hoppades på 95 och fredagen den 13 maj strömmade 37 000 åskådare till Neckarstadion för att ta del av fyrverkeriet.
Det blev förstås han, den pseudoschweiziske matteläraren, tandläkarsonen Ottmar, som satte lavinen i rullning.
1:0 efter sju minuter blev till 5:0 i paus (Hitzfeld hade satt fyra och Dieter Hoeness ett).
För att få stopp på förödmjukelsen reagerade Regensburgs tränare och bytte ut den back som misslyckats med att hejda Hitzfelds framfart. Det hjälpte ändå inte. Tre minuter efter att andra halvlek blåsts i gång rullade Ottmar in 6:0. Nu var man uppe i ofattbara 98 mål och plötsligt gick det liksom en stöt igenom motståndarna. Regensburg var ligans strykpojkar och hade parkerat på en nedflyttningsplats alltsedan den fjärde omgången. Nu började de springa, de hade inget alls att kämpa för längre men de tänkte inte bidra till att det fjunigt arroganta Stuttgart kom upp i hundra mål. Hansi Müller snurrade upp allt som rörde sig på mittfältet men kring straffområdet fanns med ens inga ytor längre. Allt var igentäppt, minsta grässtrå på Neckarstadion både zon- och man-mot-man-markerades av det ögonblicksdopade Regensburgförsvaret. Till sist var det den minst målfarlige av Stuttgarts anfallare, en viss Klaus-Dieter Jank, som rann igenom och med åtta minuter kvar att spela snubblade in 7:0. Domaren hann sen knappt blåsa i gång matchen igen förrän Ottmar stänkte in det hundrade målet bakom en vanmäktigt sprattlande Josef Brandl.
Jag ville bara ha det sagt. Rehhagel var hela karriären igenom en terrier, en spelförstörare, en målförhindrare. Ottmar däremot: medlem av 100-klubben. Sex mål i samma match är fortfarande rekord i Zweite Bundesliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar