I den duellen var jag faktiskt en gång på buttertyskens sida. Men det är evigheter sen: UEFA-cupen, 22 november 1989. Napoli-Werder Bremen 2:3. Även om Diego Armandos lag den gången redan var en smula på glid - mot Rehhagels lågbudgettrupp var de ändå toppfavoriter. Alemao, Careca, Carnevale - och, givetvis, Guds egen lilla framtass - mot no names som Jonny Otten, Manni Bockenfeld och den då helt oprövade Dieter Eilts. Rehhagels favoritglosa under de åren var kontrollierte Offensive, vilket med tanke på hur Grekland spelar kan låta som en cynisk eufemism som inte betyder nåt annat än "punktmarkera stjärnan, ryck i alla tröjor som fladdrar förbi och döda matchen, förinta varje tillstymmelse till spel, mal sönder... etc, etc". Men så spelade de inte alls, Werder Bremen. Kanske missförstod spelarna hans anvisningar, kanske blev de skärrade av mötet med femtiotusen Maradona-believers i den napolitanska häxkitteln; hursomhelst pressade de under nittio minuter, anfall efter anfall initierades av högerbacken Bockenfeld; och dan därpå fylldes de italienska tidningarna av bitterljuva hyllningar till Rehhagel. Han stod för tempo, underhållning, intelligenta löpningar. Diego Armando däremot uppmanades att hålla lite bättre koll på badrumsvågen. I returen gjorde Werder sen processen kort med Napoli, 5:1 i decemberdimmorna på Weserstadion.
Sån var han under alla år i Bundesliga, Otto Rehhagel. Man visste aldrig riktigt var man hade honom. Werder kunde ligga och lura på kontringar hemma mot ett absolut bottenlag som FC Homburg, men de kunde lika gärna applicera den motsatta taktiken och hans anfallare återfanns han alltid, säsong efter säsong, högt uppe i skytteligan. Som sagt, kontrollierte Offensive.
Igår däremot. I mina ögon är Maradona så här längt turneringens moraliske segrare och Rehhagel dess absoluta loser. Argentina hade ju redan vunnit gruppen. De var klara för avancemang och vad fanns det att spela för? Åtskilligt, att döma av Maradonas kroppsspråk. Hans oförställda glädje vid båda målen (men särskilt vid det andra), de lysande ögonen, triumfen över att i en (för hans del) betydelselös match ha slagit hål på cementblandarnas försvar; det var som om det handlade om något större än bara Argentinas målskillnad. Som om han ville sätta ned foten, Guds baktassar, och liksom en gång för alla slå fast att den här turneringen ska tillhöra de spelande lagen... och att det i en plåthangar någonstans på en avsides belägen flygplats finns ett skruttigt litet propellerplan som bara står och väntar på att forsla resten av spelförstörarna till det straffläger där de hör hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar