Deutschland vs Portugal oder Die Zigarette danach

För evigheter sen, i ett annat sekel, under någon av de skimrande nätter som var nittiotalet, Berlin och vår förbivirvlande ungdom, stod vi i en konsertsal, förmodligen Tempodrom, och lyssnade på schlagerduon Rosenstolz:

Die Zigarette danach und der Sekt davor
und der Kuss mittendrin
das kann nicht alles sein
die Zigarette danach und was man halt so sagt
der Rauch zerstört das Spiel
und langsam sagst du - adieu

Kanske är de raderna den bästa kommentaren till Tyskland-Portugal.

Der Sekt davor, die Zigarette danach. Porlande förväntningar före avspark¸ der Kuss mittendrin (Pepe och Thomas Müller) och i slutändan en smygande känsla av antiklimax.

Das kann doch nicht alles sein.

Doch der Reihe nach. Man måste genom skam, man måste genom drömmar; man måste dö några gånger innan man kan leva. Och kvällen när tysk fotboll verkligen dog, när vi var nere för räkning som aldrig förut och bara den barmhärtiga gongongen (eller om det var domarens vissla) räddade oss, var den 20 juni 2000. På Feijenoord-Stadion. Sérgio Conceição gjorde alla tre målen när ett vingklippt Tyskland med spelare som Paulo Rink, Jens Nowotny och Marko Rehmer förödmjukades av Portugal. Jag minns tomheten den kvällen, hur vi efter matchen klev ut bland turisterna och kaféborden i Mitte och det fanns inget kvar. Ingen ilska, ingen besvikelse, inte minsta gnutta hopp om framtiden. Allt var bara aska. Men ur den reste sig en Fenix med grånade hemmafrulockar. På antitränaren Ribbeck följde Rudi Völler, på Völler Klinsmann och das Sommermärchen 2006. Som för Tysklands räkning slutade med bronsmatch mot just Portugal. Schweinsteiger gjorde två mål (och spelade fram till Petits självmål) och den enda skuggan den kvällen på Gottlieb-Daimler-Stadion var Oliver Kahns avsked. Det var hans sista match i landslaget, und er ging in Unfrieden, lika bittert övertygad som alla andra om att Tyskland kunnat vinna VM om han hade fått stå i semifinalen mot Italien. EM 2008 och 2012 bjöd sen på nya revanscher: portugiska spöket förvandlades med andra ord med tiden till Tysklands Lieblingsgegner.

Ändå, eller kanske just därför, valde Yogi Löw inför årets VM-premiär att skruva ned alla förväntningar. På presskonferenserna utnämnde han Portugal till ”kontringarnas världsmästare” – så livsfarliga att Tysklands bara kunde skydda sig med en fyrbackslinje bestående av fyra mittbackar och framför dem, als Sicherheitsbeauftragter, den siste tyske liberon Lahm. En så defensivlaguppställning hade vi inte haft sen VM-finalen 86 när Beckenbauer introducerade sexbackslinjen och därtill satte en viss Lothar Matthäus på att markera Maradona.

Betongblandning, alltså.  Men också en kreativ överraskning.  Mario Götze knep den plats i startelvan som alla resignerat trodde var reserverad åt Podolski. På pappret såg det en smula ovant ut. Götze som vänsterbreddare och Özil som högerytter? Jag tror att det där var en fint. Jag tror att Löw ville att Tyskland skulle anfalla centralt (snarare än längs kanterna) och att tanken egentligen var att Özil och Götze skulle agera på mitten, som släpande forwards.

Pepes sorti punkterade matchen alldeles för tidigt. Portugal kapitulerade men av eventuella taktiska finesser från Tysklands sida återstod efter utvisningen bara några meningslösa pilar på en skrynklig papperslapp i Löws byxficka. För i numerärt överläge blev det med automatik så att de fria ytorna uppstod ute på kanterna. Där fanns bara villrådighet. Ute på vänsterflygeln stod Höwedes och ställde en häpen högerfot på bollen. Portugal hade tid att samla sig. Tyskland ville väl vara Dortmund men blev ju längre matchen pågick alltmer likt Peps Bayern. Mycket bollinnehav men inget tempo. Handbollsformationer framför Portugals straffområde.

In kom, som en lösning på problemet med de obemannade kanterna, André Schürrle. På gott och ont, måste man säga. För hans entré, hans vilda rusher ute till höger och de ofrånkomliga bollförlusterna, ledde omgående till stora chanser för båda lagen. Jag tror ändå att hans snabbhet längre fram i turneringen kan komma att bli att avgörande trumfkort för Tyskland.

Sammanfattningsvis. Viel schlauer sind wir nicht geworden. Frågetecknen kring fyrbackslinjen rätades knappast ut till utropstecken eftersom Portugal aldrig riktigt utmanade den tyska defensiven. Hur Höwedes klarar sig den dag en farligare motståndare dyker upp vet vi fortfarande inte. Ändå skulle det inte förvåna om Tyskland tar sig igenom hela gruppspelet utan att släppa in ett enda baklängesmål. För magkänslan säger att det här laget, som med undantag av den betydelselösa vänskapsmatchen mot Armenien för en dryg vecka sen, aldrig spelat tillsammans på just det här sättet, kommer att växa samman. Och växa till något stort.

Willkommen zurück

Liebe Freunde,

Jag skrev här för fyra somrar sen. Det var de där magiska veckorna när hoppet levde om tyskt VM-guld. Sen dök ett humorbefriat Spanien upp, och Müller och de andra fick resa hem med endast brons i bagaget. Jag skrev inget om förlusten i semifinalen av det snöpliga skälet att jag inte hade någon uppkoppling. I år kan det bli likadant. Jag bor i den del av Roslagen där nätet och fungerande bredband fortfarande bara är ett rykte, en snurrig profetia om en framtid som aldrig infinner sig. Därför kan jag inte lova någon kontinuitet i rapporteringen. Men jag ska göra mitt bästa. Tack till alla som läste sist det begav sig och roligt om ni är med på en ny vända.