Die Zigarette danach und der Sekt davor
und der Kuss mittendrin
das kann nicht alles sein
die Zigarette danach und was man halt so sagt
der Rauch zerstört das Spiel
und langsam sagst du - adieu
Kanske är de raderna den bästa kommentaren till
Tyskland-Portugal.
Der Sekt davor, die Zigarette danach. Porlande förväntningar före avspark¸ der Kuss mittendrin (Pepe och Thomas Müller) och i slutändan en smygande känsla av antiklimax.
Das kann doch
nicht alles sein.
Doch der Reihe nach. Man måste genom skam, man måste genom
drömmar; man måste dö några gånger innan man kan leva. Och kvällen när tysk fotboll
verkligen dog, när vi var nere för räkning som aldrig förut och bara den
barmhärtiga gongongen (eller om det var domarens vissla) räddade oss, var den
20 juni 2000. På Feijenoord-Stadion. Sérgio Conceição gjorde alla tre målen när
ett vingklippt Tyskland med spelare som Paulo Rink, Jens Nowotny och Marko Rehmer
förödmjukades av Portugal. Jag minns tomheten den kvällen, hur vi efter matchen
klev ut bland turisterna och kaféborden i Mitte och det fanns inget kvar. Ingen
ilska, ingen besvikelse, inte minsta gnutta hopp om framtiden. Allt var bara
aska. Men ur den reste sig en Fenix med grånade hemmafrulockar. På antitränaren
Ribbeck följde Rudi Völler, på Völler Klinsmann och das Sommermärchen 2006. Som
för Tysklands räkning slutade med bronsmatch mot just Portugal. Schweinsteiger
gjorde två mål (och spelade fram till Petits självmål) och den enda skuggan den
kvällen på Gottlieb-Daimler-Stadion var Oliver Kahns avsked. Det var hans sista
match i landslaget, und er ging in Unfrieden, lika bittert övertygad som alla
andra om att Tyskland kunnat vinna VM om han hade fått stå i semifinalen mot
Italien. EM 2008 och 2012 bjöd sen på nya revanscher: portugiska spöket
förvandlades med andra ord med tiden till Tysklands Lieblingsgegner.
Ändå, eller kanske just därför, valde Yogi Löw inför årets
VM-premiär att skruva ned alla förväntningar. På presskonferenserna utnämnde
han Portugal till ”kontringarnas världsmästare” – så livsfarliga att Tysklands
bara kunde skydda sig med en fyrbackslinje bestående av fyra mittbackar och
framför dem, als Sicherheitsbeauftragter, den siste tyske liberon Lahm. En så
defensivlaguppställning hade vi inte haft sen VM-finalen 86 när Beckenbauer
introducerade sexbackslinjen och därtill satte en viss Lothar Matthäus på att markera Maradona.
Betongblandning, alltså. Men också en kreativ överraskning. Mario Götze knep den plats i startelvan som
alla resignerat trodde var reserverad åt Podolski. På pappret såg det en smula
ovant ut. Götze som vänsterbreddare och Özil som högerytter? Jag tror att det
där var en fint. Jag tror att Löw ville att Tyskland skulle anfalla centralt
(snarare än längs kanterna) och att tanken egentligen var att Özil och Götze
skulle agera på mitten, som släpande forwards.
Pepes sorti punkterade matchen alldeles för tidigt. Portugal
kapitulerade men av eventuella taktiska finesser från Tysklands sida återstod
efter utvisningen bara några meningslösa pilar på en skrynklig papperslapp i
Löws byxficka. För i numerärt överläge blev det med automatik så att de fria ytorna
uppstod ute på kanterna. Där fanns bara villrådighet. Ute på vänsterflygeln
stod Höwedes och ställde en häpen högerfot på bollen. Portugal hade tid att
samla sig. Tyskland ville väl vara Dortmund men blev ju längre matchen pågick
alltmer likt Peps Bayern. Mycket bollinnehav men inget tempo.
Handbollsformationer framför Portugals straffområde.
In kom, som en lösning på problemet med de obemannade
kanterna, André Schürrle. På gott och ont, måste man säga. För hans entré, hans
vilda rusher ute till höger och de ofrånkomliga bollförlusterna, ledde omgående
till stora chanser för båda lagen. Jag tror ändå att hans snabbhet längre fram
i turneringen kan komma att bli att avgörande trumfkort för Tyskland.
Sammanfattningsvis.
Viel schlauer sind wir nicht geworden. Frågetecknen kring fyrbackslinjen
rätades knappast ut till utropstecken eftersom Portugal aldrig riktigt utmanade
den tyska defensiven. Hur Höwedes klarar sig den dag en farligare motståndare
dyker upp vet vi fortfarande inte. Ändå skulle det inte förvåna om Tyskland tar
sig igenom hela gruppspelet utan att släppa in ett enda baklängesmål. För
magkänslan säger att det här laget, som med undantag av den betydelselösa
vänskapsmatchen mot Armenien för en dryg vecka sen, aldrig spelat tillsammans
på just det här sättet, kommer att växa samman. Och växa till något stort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar