Nach dem Spiel ist vor dem Spiel

Även om mitt tips slog in så hade jag förväntat mig en annan matchbild.

Jag var rätt säker på att vi skulle få se en trevande upptakt och sen en andra halvlek med högt tempo och tysk chockoffensiv. Istället blev det matchen igenom mer eller mindre samma spel: smygande tyska spelöppningar, tonvikt på mycket bollinnehav, Mertesacker och Friedrich som (skenbart) makligt rullade bollen till varandra och på det sättet bromsade, ideligen bromsade de, och sen, plötsligt, den öppnande passningen, antingen på djupet eller ut på högerkanten, och då kom också de snabba, intelligenta löpningarna och avsluten.

Att motståndarna snart var nere för räkning brydde Mertesacker sig inte om. Det var han, mer än Schweinsteiger, som såg till att laget aldrig riktigt släppte greppet om handbromsen. På varje fas av lysande anfall följde en ny omgång sidledespassningar med Friedrich. Det hade lätt kunnat bli tråkigt men var oavbrutet spännande. Kontroll, kontroll och plötsligt hade Özil, än en gång, runnit igenom Australiens dubbla försvarslinjer.

Min inte särskilt avancerade gissning är att det är så här det kommer att se ut under de närmaste fyra veckorna. Korta magiska ögonblick av Sturm und Drang men aldrig samma skenande totaloffensiv som under träningsmatchen mot Bosnien. På svt mumlade kommentatorerna om att Löw fick de svar han behövde, nämligen att Klose och Podolski "funkade". Det verkliga beskedet var väl att duon Schweinsteiger och Khedira jobbar tätare ihop och lämnar färre luckor än Frings och Ballack någonsin gjorde.



Manuel Neuer - ska under nationalsången (enligt Chris Härenstam) ha "flackat med blicken" och uppträtt "nervöst". Men inte ens Oliver Kahn såg särskilt farlig ut när han var 24.

Philipp Lahm - räddade på mållinjen i ett tidigt skede och spelade fram till Kloses 2-0. Annars höll även han ganska hårt i handbromsen. Mot farligare motståndare tror jag att han kommer att bestämma tempot. När han väl sätter fart längs sidlinjen kommer hela laget att explodera.

Per Mertesacker - hade tur med den uteblivna straffsparken (även om det är bollen som går till handen, inte tvärtom). Aningen osäker ibland, kanske, men han mår bra av att nu för första gången spela ett stort mästerskap utan den ännu stelare och långsammare Metzelder vid sin sida. Speciellt i första halvlek blev det rätt uppenbart att Mertesacker har ett tyngre ansvar än tidigare vad gäller att hålla ihop laget defensivt.

Arne Friedrich - wat soll man dazu sagen? Inför VM hade jag (precis som alla andra) velat se Mats Hummels på den positionen. Men det går förbluffande snabbt att vänja sig vid att vi nu istället har Arne. När det blev för händelsefattigt i mitten stack han ut på vänsterkanten och hjälpte Badstuber med städningen. Intressant utveckling: åkte till Sydafrika som strykpojke och syndabock, men kan mycket väl förvandlas till kult de kommande veckorna. (Minns Buchwalds genombrott i VM 90...)

Holger Badstuber - gjorde i princip ingenting, men det gjorde han i gengäld mer eller mindre felfritt. Löw tycks ha tagit över van Gaals bayerska assymetri: vid eget bollinnehav krymper fyrbackslinjen till en trebackslinje. Alla går på attack, nur der Holger nicht. I slutändan blir Podolski den lidande.

Bastian Schweinsteiger - började liksom Khedira något nervöst. Slarviga passningar, spända nerver. Efter 1-0 var han varm i kläderna, slet och lät de andra briljera. Efter cirka en timme hade han kapats minst ett dussin gånger och de vita strumporna såg allt blodigare ut.

Sami Khedira - inte lika lysande som mot Bosnien. Ändå är det magnifikt, han har för tusan precis flyttat in i laget och ändå ser det redan ut som om han aldrig gjort något annat än att samman med Schweinsteiger och Özil bygga dessa vassa, glittrande trianglar.

Mesut Özil - skapar enormt mycket, sumpar nästan lika mycket. Liksom Khedira sätter han inte ens de hundraprocentiga. Det märkliga är att det inte spelar någon roll. Man vill ha honom på planen, i den tröjan, i den rollen.

Thomas Müller - i Bayern har han spelat centralt hela säsongen, som släpande forward, nu ska han plötsligt ta rollen som jourhavande högerbreddare och givetvis gör han det fenomenalt. I efterhand spelar det ingen roll vem passningen till 1-0 var avsedd för, Klose eller Podolski; han har en mystisk förmåga att alltid styra in bollarna dit det gör ont.

Lukas Podolski - målet en underbar repris på otaliga liknande Poldi-mål. Förbi häpna och frustrerade mittbackar seglar en vilsen boll, från andra hållet kommer Poldi ångande och ögonblicket senare sprattlar Schwarzer vanmäktigt. Men - långa stunder blir han isolerad. Från Badstuber kommer inga bollar. Då måste han hämta dem själv. Egentligen inser han det. Det är bara benen som inte riktigt uppfångat signalen från hjärnan ännu.

Miroslav Klose - karriären mirakulöst räddad tack vare Lahms inlägg (och Craig Moores oändliga långsamhet). Oklart från vems hjärta flest stenar rasslade när bollen äntligen var i mål. Hans eget - eller Löws? Med tanke på hur Löw agerat tidigare, om Klose fått kliva av, mållös, efter 45 eller 60 minuter, då hade det nog varit kört i fortsättningen. Ändå måste han bli ännu rörligare. Han jobbar på det. Det ser redan bättre ut än under träningsmatcherna. Samtidigt får han passa sig - blir det för många mål kommer Bayern ivrigt att gripa tillfället att sälja honom till högstbjudande.

Cacau - kom in och fortsatte ungefär där han slutade sist, mot Bosnien. Otroligt kvickfotad, dessutom iskall som avslutare. Får samma roll som Kalle Riedle hade 1990. Sällan från start men oumbärlig sista halvtimmen.

Marko Marin - taggad av sitt storartade inhopp mot Bosnien kilade han in på plan och tycktes räkna med att australiensarna skulle bli paralyserade redan av första finten. Det blev de inte. Tvärtom, de upptäckte att det gick förvånansvärt lätt att skilja Marin från Bollen. För att få den tillbaka passerade han, kanske för första gången i sitt unga liv, mittlinjen och tog några förundrade kliv ned på den egna planhalvan. Gräset var inte grönare där. Varpå han lite håglöst travade hem mot offensivare nejder igen. Sen blåste domaren av matchen och hela VM-debuten blev lite poänglös. Mot Serbien kommer han däremot att bytas in långt tidigare i matchen, särskilt om Tyskland skulle ligga under. Han och Cacau - frågan är om det finns bättre inhoppare i något lag?

Mario Gomez - förblir den största gåtan i tysk fotboll. Han kan. Egentligen. Men sällan när det gäller (undantaget naturligtvis CL-kvartsfinalen mot Man U i München). Hans chanser att få spela nån match som verkligen betyder något är nu nästan lika med noll. Det är inte bara Klose och Cacau som är före honom i turordningen, Podolski och Müller är också troligare som alternativ om det skulle saknas folk på topp. Förbannat synd. Inför EM 2008 var jag säker på att det skulle lossna. Nu får vi vänta tills 2012.

Joachim Löw - perfekt coachning. I fortsättningen måste Toni Kroos ges speltid. Cacau in efter timmes spel, och en kvart senare antingen Marin eller Kroos eller båda samtidigt.