Brief history of tyska förbundskaptener

1. Otto Nerz 1926-36. VM-brons 1934.

Bar den olycksbådande titeln Reichstrainer. Folkskollärare som på fritiden bytte rottingen mot fotbollsskorna; kantspelare i VfR Mannheim och Tennis Borussia Berlin (dock med blygsamma framgångar). 1919 gick han in i partiet, socialdemokraterna alltså, och gällde till en början som anglofil. Han scoutade det engelska landslaget minutiöst och importerade två nymodigheter till Tyskland: träningsläger och konditionsträning. På våren 1933 förändras han politiska sympatier: han går med i SA och så småningom även i nazistpartiet. Inspirationen hämtade han inte längre från brittiska tränare som Herbert Chapman, utan nu var det propagandaministeriets direktiv som gällde. Syftet med tysk fotboll, det var Nerz och Goebbels överens om, var att demonstrera den egna rasens överlägsenhet. Efter att ha förlorat mot Norge 0:2 i OS 1936 fick han sparken och extraknäckte sedan delvis som filosofisk skribent, specialiserad på artiklar som handlade om varför judar varken eller bör syssla med fotboll. Dog 1949 i det till sovjetisk straffkoloni ombyggda koncentrationslägret Sachsenhausen.

2. Sepp Herberger, 1936-42 och 1949-64. VM-guld 1954.


Den tyska fotbollens Gudfader. Alla framgångar, även dagens, hänger på ett närmast mystiskt sätt fortfarande ihop med honom. Till skillnad från föregångaren var han själv en toppspelare; efter att ha tagit emot en signing fee (en av de första i Tysklands historia) när han lämnade Waldhof Mannheim för lokalrivalen VfR Mannheim utsattes han för diverse juridiska sanktioner varav avstängning på livstid förmodligen var en av mildare. Domen hävdes efter ett tag; det blev ändå bara tre landskamper (och två mål) och snart började han istället utbilda sig till tränare. På pappret ser hans framgångar rätt futtiga ut: mot det där fantastiska VM-guldet i duggregnet på Wankdorf-Stadion står otaliga fiaskon. Förlust mot Schweiz 1938 (trots att en handfull österrikiska stjärnor på rekordtid integrerats i laget), håglös fjärdeplats 1958, förlust i kvarten 1962. Men de faktiska resultaten väger lätt mot myten. Slutade som frimärke i Paraguay.



3. Helmut Schön, 1964-1978. VM-silver 1966, brons 70, guld 74. EM-guld 72, silver 76.

Der Mann mit der Mütze. Lysande karriär som spelare: 17 mål på 16 landskamper; tysk mästare och cupvinnare med Dresdner SC. Sen tog framgångarna abrupt slut. Det var Sveriges fel. I en träningsmatch på Stadion i Stockholm torskade Tyskland med 2:4 och Herberger noterade i sitt anteckningsblock: "Anfallarna är för veka! Kämpar inte! Mot Sverige vinner man bara med kamp och kraft, snabbhet och styrka!!" Och han tillfogade att Schön i fortsättningen aldrig mer skulle matchas mot skandinaviskt motstånd. Överhuvudtaget fanns det alltid något ogint över Herbergers relation till Schön, och kanske var det just därför som den förre så småningom utnämnde den senare till sin assistent - för att ha nån att skälla på i omklädningsrummet. Inför VM 62 hade Herberger förgäves försökt övertala den då nästan 42-årige Fritz Walter att göra comeback. Schöns revansch för alla förödmjukelser bestod i att när han själv blev landslagstränare bygga upp ett lag som nästan uteslutande bestod av unga talanger. Från mitten av 60-talet och fram till cirka 1971 slussas dussintals fjuniga tjugoåringar in i laget: Beckenbauer och Müller, Overath och Netzer, den odödlige Stan Libuda, och allra sist, när det magiska bygget nästan är färdigt: Breitner och Hoeness. Resultatet blev någonting alldeles nytt: ett spelande Tyskland. Försvaret var till en början vidöppet, men det gjorde liksom ingenting: till och med förlusterna var andlöst vackra, nästan storslagna och den där legendariska 3-4 matchen mot Italien i semifinalen 1970 måste ändå vara en av de bästa matcher Tyskland spelat. Efter EM-triumfen 1972 gled en skugga långsamt in över laget. VM på hemmaplan skulle vinnas. Det var som om framgångarna inte längre skulle improviseras fram och på magiskt vis uppstå genom Beckenbauers regi och Netzers öppnande passningar; utan nu var framgången en beställningsvara som skulle levereras. Och då dog spelet. I VM 74 gick Tysklands tidigare roll som beautiful loser istället till Holland och Polen. Spelarna själva gillade aldrig den här långsamma, gradvisa förändringen och redan på segerbanketten deklarade Gerd Müller och Paul Breitner att det var slutspelat för deras del. Åren som följde var märkligt ambivalenta. Det svängde om Bundesliga, många lag spottade fram lysande löften på löpande band; och Schön var inte sen att ge en ny generation spelare chansen. Pirrung, Seel, Worm, Danner, Seliger, Toppmöller etc, etc. Det här var spelare som hade kunnat gå hur som långt som helst; de testades i nån kvalmatch mot Malta, gjorde två mål inom loppet av drygt 20 minuter och sen var det tack och hej. Varför fattade man aldrig. Eller också gjorde man det. De var ju inga defensiva mittfältare och det låg redan i luften att Tyskland var på väg att bli ett spelförstörande lag.

4. Jupp Derwall, 1978-84. EM-guld 1980, VM-silver 1982.

Av sina fiender (och de var många) kallades han Hövding Ondulerade Silverlocken. Man tog honom aldrig på allvar; ett guld och ett silver inom loppet av två år hjälpte föga: han var den förste tyske landslagstränare som media aktivt jobbade på att få bort. Bortsett från framgångarna letar jag efter någonting förmildrande att säga. Det finns inte mycket. När Sepp Maiers plats mellan stolparna efter en svår bilolycka plötsligt blev vakant reagerade Derwall klokt. Han testade ett antal kandidater och bestämde sig sen, inför EM 80, för den bäste: Toni Schumacher. Men framförallt minns man honom för det permanenta ställningskriget mot Bernd Schuster. Den blonde ängeln från Köln debuterade som 20-åring i landslaget, utsågs till bäste spelare i EM 80, värvades omgående av Barcelona och var den som skulle frälsa den tyska fotbollen. Alla var överens om att han var 80-talets svar på Beckenbauer. Utom Derwall som ogillade allt som extravagant. Konflikten dem emellan löstes aldrig och till turneringarna 82 och 84 rekryterades, i Schusters ställe, ett antal överdimensionerade hästlungor specialiserade på att hålla nollan mot fantomlag som Österrike.

5. Franz Beckenbauer, 1984-1990. VM-silver 1986, guld 1990.

Med facit i hand finns det ett före och efter; en tråkig, pragmatisk och destruktiv Kaiser och en som faktiskt, stundom, lät laget spela sevärt och underhållande. Fram till och med VM-finalen 1986 var landslagets spelstil ingenting annat än en direkt fortsättning på den anti-fotboll som Derwall predikade. Spelarna fick gärna vara överåriga, ju äldre desto bättre, och mot en förment övermäktig motståndare som Mexico var det ju självklart att ställa upp med tre mittbackar. Den kreativitet som ändå fanns där latent (Littbarski) hölls kort av Kaisern och mellan stolparna höll Schumacher vakt, ivrigt spejande efter en ny Battiston att karatesparka. Till Beckenbauers försvar måste man ändå säga att spelet blev oändligt mycket mer konstruktivt efter sommaren 1986. Gamla hejdukar som Dieter Hoeness, Magath och Briegel skickades i pension och i gengäld släpptes det unga gardet fram, först Olaf Thon, sen alltmer Jürgen Klinsmann. Hösten 1987 stämde inte bara resultaten (3:1 mot England, 2:1 mot Frankrike) utan framförallt spelet. Littbarski hade återvänt från sin franska exil och dribblade i en fri roll steget bakom Völler. Det såg lovande ut. EM 88, på hemmaplan, infriade löftena delvis; och man anade att den holländska dominansen inte var huggen i sten. Succesivt slussades ännu fler nya spelare in i laget, Hässler, Andy Möller, Kalle Riedle och när sen Berlinmuren föll visste man att euforin från sammetsrevolutionen skulle spilla över på fotbollen. Nyktert betraktat var det ett tämligen uselt VM 1990 men av många medelmåttiga lag var Tyskland ändå bäst.

6. Berti Vogts, 1990-1998. EM-silver 1992, guld 1996.

Karriären påminner lite om Derwalls. Starka tendenser till Jante-lagskipning (och, som en naturlig följd av det, svuren fiende till allt vad meritokrati hette.) Hämtade hem diverse ädelmetaller till Tyskland, men det hjälpte inte. Opinionen var (nästan från dag ett) ändå emot honom. Många riktigt bra matcher (fler än Beckenbauer kan visa upp) men i slutändan minns man bara hans groteska gästspel i deckarserien Tatort. (Det ringer på dörren hemma hos huvudpersonen. Ute på trappan står Berti. Det är han som är grannen. I famnen håller han en bortsprungen vit kanin.) Vogts integrerade, med viss framgång, många av de etablerade DDR-stjärnorna i laget (Sammer, Doll, Kirsten) men var inte lika pigg på att öppna dörren för de lysande tekniker som under de åren briljerade i Bundesliga (Scholl, Basler, Wosz). Av nostalgiska skäl accepterade de flesta fans att Rudi Völler reanimerades inför VM 94; fyra somrar senare var snittåldern på truppen bara parodisk. Efter den rättvisa förlusten mot Kroatien satt han i tevestudion och filosoferade kring sin äventyrliga tes att Tyskland var för bra för att spela i VM, så för att förhöja spänningen hade FIFA sett till att medvetet sätta käppar i hjulet för fortsatta tyska framgångar. Tränar numera Azerbajdzjan. Det går så där.





Blytrojkan: Vogts, Ribbeck, Derwall.

7. Erich Ribbeck, 1998-2000.

Skämtfigur. Efter att Paul Breitner gått ut i media och sagt att han tackat ja till en förfrågan att ta över landslaget, tvingades det tyska fotbollsförbundet agera. Blixtsnabbt. Panikartat. Man ringde en jeppe som var förtidspensionär på Lanzarote och fördrev dagarna med golfrundor och intensiv lektyr av olika "bäst-i-test"-resultat för hårpomada: Erich Ribbeck. Man visste ju vad han gick för. Han hade tränat i princip alla Bundesligaklubbar utan att nånsin uppnå nånting alls. (Eller jo, 1988 lyckades han faktiskt vinna UEFA-cupen med Leverkusen. På straffar. Mot Espanyol Barcelona.) Det skräckslagna landslaget försökte in i det sista bli av med honom - bara några veckor innan EM 2000 blåstes igång misslyckades ett försök att kuppa in Lothar Matthäus som spelande tränare. Sen gick det som det gick: 1:1 mot Rumänien, 0:1 mot England, 0:3 mot Portugal. Sämre hade Tyskland aldrig spelat; och inte heller Ribbecks personliga statistisk går av för hackor: 10 segrar, 6 oavgjorda, 8 förluster. Men han var bra på att hantera hårvatten.



8. Rudi Völler, 2000-2004. VM-silver 2002.

På skämtfiguren följde kultfiguren. Tillsammans med Fritz Walter och Uwe Seeler är Ruuudi Tysklands mest populäre spelare nånsin. Folkligare än de arroganta Bayernstjärnorna, totalt oomstridd, älskad av 82 miljoner. Jag känner åtskilliga killar som växte upp i Ruhrområdet, höll på Borussia eller Schalke, och ändå lade sina sista veckopengar på att lifta till Bremen bara för att se honom, Ruuudi, spela på hemmaplan. Som tränare fick han snabbt smeknamnet Tante Käthe. De berömda lockarna hade grånat en smula, han såg ut som en snäll gumma på väg hem från speceriaffären med en blommig tygpåse i handen; och ingen hade några särskilda förväntningar på honom. De kom först senare. Efter det överraskande silvret 2002. I kvalet till EM såg man sen att Ruuudi alla sympatier till trots var en långt sämre tränare än spelare. Tyskland hade lottats mot Skottland, Island, Färöarna och Litauen, men fick ändå snart problem. Völlers popularitet steg likväl till nya rekordhöjder efter att han i direktsändning outat den mest outhärdlige tv-kommentatorn som alkis.

9. Jürgen Klinsmann, 2004-06. VM-brons 2006.

Klinsmann var populär som spelare men aldrig som privatperson. De tyska fansen gillade inte riktigt hans beteende utomlands; medan till exempel Andy Brehme så fort han kom till Inter skaffade sig en flaggstång till den nya tomten och sen satt under den vajande tyska fanan på dygnets alla lediga timmar, uppenbart mån om att markera att han bara var i Bella Italia för pengarnas skull, var Klinsmann som en storögd backpacker. Varje säsong var han i en ny klubb, i ett nytt land, alltid lärde han sig språket på nolltid och försummade sen inte heller att för pressen berätta att mötena med främmande kulturer "berikade" honom som människa. Därför var det bara logiskt att han efter karriären flyttade så långt bort han kunde, till Kalifornien. När han sen tog över landslaget krävde Bild-Zeitung att han skulle flytta hem. Det handlade inte om flygkostnaderna eller ekologisk omsorg om utsläppen, utan var en principfråga: Tysklands tränare måste bo i Tyskland. Som tränare - och taktiker - var han lika grön och oerfaren som Völler. Med en skillnad: Klinsmann hade vid sin sida en viss Jogi Löw. De hade tydliga roller: Klinsmann var motivationstränaren, Löw tog hand om den taktiska biten. Den viktigaste förändringen under Klinsmanns tid: det skulle vara roligt att spela för Tyskland och det skulle, för första gången på en evighet, även för publiken vara roligt att hålla på laget. Den ambitionen lyckades han förverkliga till hundra procent. Hade han bara låtit Oliver Kahn stå kvar i mål hade det dessutom blivit guld. Nu blev VM 2006 bara en storslagen sommarsaga med dansande local beauties på Berlins gator. Kanske mer värt än Derwalls och Vogts alla solkiga medaljer tillsammans.

10. Joachim Löw, 2006-. EM-silver 2008.

Se förra inlägget. Esteten, taktikern. Min favorit i hela den här samlingen. Var redan mot slutet av 90-talet på väg att revolutionera Bundesliga med ett offensivt, speltekniskt Stuttgart. Fick sparken när klubbledningen tyckte att hans framtoning i media var för snäll och mesig. Oförglömliga minnen: EM-dusten mot Portugal när han var avstängd och fick se matchen från en inglasad VIP-lounge, kedjerökande och med ett glas vinglas i handen. För varje mål spillde han sen alltmer rödtjut på den vita skjortan.